MTB-porr och högsommarchock

I fredags hängde jag med Helena som driver Jordnära upplevelser, där hon bland annat anordnar löpguidningar och löparläger, på en så jäkla grym MTB-tur i skogarna och backarna kring Brösarp. Så mycket tuffare, mer tekniskt, vackrare och roligare än mina vanliga turer här hemma omkring! Jag är helt salig såhär i efterhand. Nu vill jag bara cykla hela tiden! 🙂

Vi startade vid Källagården och gav oss in på slingorna vid idrottsplatsen i Brösarp. Redan efter ett par hundra meter kom världens mördarbacke som jag inte ens kom upp i utan fick hoppa av och leda cykeln. Slingorna i Brösarp är betydligt mer backiga än slingorna i Gyllebo och de slingrar sig ganska mycket fram och tillbaka, så det blir betydligt mer svängar, mer att parera, mer att vara uppmärksam på och reagera snabbt på, än vad jag är van vid.

I skogen har vitsipporna slagit ut och allt har plötsligt förvandlats från färglöst vintertrött till intensivt grönt. Mitt inne i skogen pekade Helena på en gran som någon hade julpyntat och fortfarande stod kvar med glittrande julpynt.

Efter några varv inne på slingorna korsade vi väg 19 och rullade in på en vandringsled i närheten av Vantalängan. Där blev det ännu mer tekniskt. En smal stig gick precis intill en brant ner mot Brunnsviksbäcken, och där fick jag fokusera riktigt för att inte komma för nära kanten. Därefter kom vi in i ett område som verkade ha körts upp av skogsmaskiner för länge sedan, och stigen hade därmed blivit extremt guppig i skogsmaskinernas spår. Det var rejält varmt och handsvetten gjorde att jag höll på att tappa taget om styret hela tiden. Föreställ er lyxen när vi kom förbi Tockabjärs källa och kunde stanna och dricka iskallt källvatten mitt ute i skogen.

MTB kring Brösarp

Efter drickapausen cyklade vi mot Brösarps norra backar, där några av de tuffaste backarna på förra helgens ultra fanns. Men jag kan lova att backarna var betydligt lättare att ta sig uppför joggandes än på cykel. Herrejävlar vad brant. Jag fick hoppa av och gå gång på gång på gång och kände mig rätt klen jämfört med Helena som bara trampade på oavsett lutning. Men utsikten när man kommer upp på backarna gör det ju värt varenda svettdroppe.

Efter Brösarps backar styrde vi mot Bengtemölla, och den här sista biten var det stättorna som var den stora utmaningen. Att lyfta och trixa cykeln över stättorna utan att fastna/slå den i skallen/slå den på smalbenen/tappa den var inte helt lätt. Men efter typ tio stättor gick det faktiskt rätt bra. Jag lyckades dänga cykeln i huvudet på mig själv en gång och riva upp benet en gång, men för att vara nybörjare i att släpa cykel över stättor tycker jag ändå det är ett helt OK utfall 🙂

mtb brösarp

Efter två mil trixig cykling i stekande sol tog vi en välförtjänt glasspaus vid bageriet i Brösarp. Sån jäkla härlig dag! Och så himla ofattbart att vi för mindre än tre veckor sedan hade snöstorm här. Snacka om sommarchock.

Två dagar efter ultran

Sedan lördagens naturupplevelse (aka långvarig misshandel av fotled) har jag gjort följande:

  • Ätit en stabil återhämtningsbrunch dagen efter. Bra planerat, men konstigt nog var jag inte så hungrig som jag trodde.
  • Kollat jättemycket på andra deltagares bilder från loppet på Instagram.
  • Suttit rätt mycket i soffan. Läst ut en av Mari Ljungstedts Gran Canaria-deckare.
  • Jobbat på gymmet idag, varav en halvtimme bestod av att leda skivstångspass. Tänkte att det går nog bra, för man står liksom stilla på ett ställe, det är inga snabba lägesförändringar eller hopp. Seniorjympapasset som jag brukar ha på måndagar bytte jag dock bort, det hade foten inte klarat.
  • Vilat ganska mycket, men konstigt nog har jag inte varit så trött som jag trodde.

Kort sagt kan man säga att det har varit sköna dagar nu efteråt, att få lulla omkring och känna mig riktigt nöjd med att ha genomfört det jag hade tagit mig för. Men på något sätt känns det som om jag har blivit lurad på hungern och tröttheten. Jag hade föreställt mig att jag skulle vara så sjukt trött att jag typ bara skulle sova i tre dagar – och jag älskar att sova, så det hade varit en ren lyx. Och att jag skulle vara så hungrig att jag skulle äta allt som kom i min väg, vilket också hade varit lyx. Men jag har liksom inte kommit upp i den grad av hunger och trötthet som jag hade föreställt mig, och det känns lite snopet.

Frågan är då – hur långt måste man springa för att bli så trött och så hungrig som jag drömt om? 😉

Kaffe efter löpning

Österlen Spring Trail Ultra race report

Det gick! 🙂 Jag tog mig faktiskt igenom hela de sex milen igår! Sitter med datorn i knäet i sängen nu och dricker kaffe och njuter av den malande långpasströttheten som inte riktigt har lagt sig än, och jag är SÅ jäkla nöjd.

Jag tror att jag delar upp den här race reporten i etapper, vilket kan ha en poäng både för att det blir lättare att hänga med och för att underlag och omgivningar varierade så oerhört under loppet.

Simrishamn – Stenshuvud (14 första kilometrarna)

När jag läste banbeskrivningen i förväg hade jag tänkt att de första två milen är lätta för där följer man bara stranden och då är det platt. Det var bara det att jag hade glömt den lilla detaljen att stranden består av sand med olika förmåga att packa sig och olika förmåga att få en löpare att sjunka ner och kasa omkring, och en lång del av stranden består dessutom av klappersten.

Redan i Simrishamn leddes vi ut på stranden som består av grovkornig sand som inte packar sig utan gör att man sjunker ner djupt i den. Redan där började det suga rejält i benen.

Därefter följde ett fint parti där vi följde Skåneleden norrut, på fin lättsprungen stig genom Baskemölla och Vik. Där kändes allt toppen, jag sprang omkring och log som ett fån och var sådär löjligt lycklig över att få vara ute en hel dag och ha en kropp som tål det.

Efter Vik följer ett parti med klapperstensstrand, och där gick det knappt att springa. Jag gick nästan hela vägen och höll ungefär samma tempo som när jag försökte springa. Alltså lika bra att gå.

Österlen Spring Trail Ultra 2018

Sen kom Knäbäckshusen och där var det mer finkornig sand som var bättre packad än sanden efter Simrishamn. Betydligt lättare och finare. Humöret på topp!

öst knäbäck

Lite trixiga partier här och där. På ett ställe en brant med rasrisk där man kunde ta ett rep till hjälp för att ta sig upp.

Österlen Spring Trail Ultra 2018

Stenshuvud – Kivik (ca 14-22 km)

När vi kom fram till Stenshuvud sprang vi upp mot parkeringen och följde sedan bilvägen uppför en lång seg backe. Jag hade bestämt redan i förväg att jag skulle gå i alla backar, vilket var jäkligt skönt. Till slut blev det en lättnad när det dök upp backar för efter ett tag kändes det mindre jobbigt att gå uppför backar än att springa nedför eller på platten.

Sedan styrde vi mot Kivik på en väg med fantastisk utsikt över odlingarna och stranden norröver. Jag hade vanliga löparskor den första halvan just för att jag visste att det skulle vara mycket asfalt här, och jag gillar inte terrängskor på asfalt.

I Kivik möttes vi av första matkontrollen. Buhres fisk hade ställt upp ett bord utanför sin butik där de bjöd på varmrökt lax och tunnbrödsklämmor med goda grejer i. Så sjukt gott! Just då hade förmodligen allt varit gott, men att dessutom bli bjuden på riktigt goda fiskgrejer var ju världens lyx. Genom Kivik sprang vi i kringelikrokar upp och ner på smågatorna. Undrade lite varför vi inte bara sprang raka vägen nere vid havet men gissade att det berodde på att man skulle samla höjdmeter. Nere vid kapellet precis norr om Kivik stod maken och dottern och hejade och bjöd på kaffe. Lätt årets godaste kaffe! Jag fick en lyckosten av dottern, som jag sen hade i handen när jag fick håll. Stannade och pratade med dem en stund och blev omsprungen av jättemånga löpare, så när jag startade igen trodde jag att jag var sist och var lite orolig att jag kommit efter den som skulle springa/cykla efter den sista löparen för att sluta ledet.

Kivik – Bengtemölla (22-32 km)

Efter Kivik blev det sand igen. Vi sprang genom Vitemölla, över Klammersbäck och via stigarna precis innanför stranden upp mot Skepparpsgården. Det var inte lika sandigt som mellan Simrishamn och Stenshuvud, men stigarna släppte ändå fram ganska mycket sand så det var inte helt lättsprunget. Men så himla fint. Detta är bland mina favoritställen, och jag bara sprang och njöt av naturen. Men det började bli tungt i benen, all sand och brist på långpass tog ut sin rätt, och jag gick ganska mycket redan här.

Efter Skepparpsgården lämnade vi stranden och fortsatte förbi Havängs utemuseum in i Havängs sommarby, och sedan vidare mot Bengtemölla som ligger bakom Brösarp. Mycket backar och stättor. Upp och ner. Det sög rejält i benen och jag började tvivla på hur länge till jag skulle orka. Kollade på reptiderna. Visste att jag skulle klara reptiden vid Bengtemölla, dit våra drop bags hade transporterats, men efter det hade jag mycket sämre koll på banan och visste inte alls om nästa reptider var rimliga att klara av.

En liten bit innan Bengtemölla stod det plötsligt ett gammalt ånglok som vi skulle ta oss igenom. Haha jätterolig grej, men det var ganska trixigt att framförallt klättra ut och ner ur loket när man redan var så trött. Men det var en kul grej som piggade upp och gav lite extra energi.

öst ånglok

Så kom äntligen Bengtemölla. Det var verkligen ett delmål. I Bengtemölla fanns min drop bag med nya skor, skavsårsplåster, mat och lite annat. Dessutom visste jag att när jag kommer dit är jag lite mer än halvvägs, så det var riktigt skönt att äntligen komma dit.

Men väl där träffade jag andra löpare som beslutat sig för att bryta och jag var väldigt tveksam till om jag själv skulle orka fortsätta. Fötterna gjorde ont, benen var så himla trötta, ryggen var jättetrött och det var så himla lockande att bara sätta sig ner och dricka kaffe och låta någon hämta mig. Jag tänkte att strunt samma om jag kliver av, isåfall har jag ju redan gjort ett riktigt bra pass – 32 tunga kilometer, årets distansrekord osv. Men efter att ha bytt skor, suttit ner en stund, gått på toa, ätit lite chips och kexchoklad och druckit varm blåbärssoppa, kändes det lite bättre och jag beslöt mig för att fortsätta.

Bengtemölla – Vantalängan (32-51 km)

Från Bengtemölla till Vantalängan sprang vi på vägar som jag inte känner till särskilt bra, vilket nog var en stor fördel just då. Det innebar att jag kunde fokusera på nya vyer och okända stigar, istället för att känna efter hur ont det gjorde. För nu började det nämligen göra ganska ont i fotlederna/benhinnorna. Tidigare hade det varit roligt att springa nedför men nu gick det helt enkelt inte för det gjorde så jäkla ont. Nu kunde jag bara småjogga på platten, men nedför var helt uteslutet. Och ärligt talat gick jag väldigt mycket även på platten, det var nog ungefär lika delar gång och jogg sista halvan av loppet.

öst drakamöllan

Här var det också hur fint som helst. Branta backar, ljung, stenmurar och stättor. Hit ska jag absolut köra med Rut och dottern på utflykt nu till våren.

öst drakamöllan mur

Men det var backigt. Så sjukt backigt. Inte för att det var någon överraskning, alla österlenbor vet ju att området kring Brösarp är backigt (Brösarps backar heter ju trots allt Brösarps backar av en anledning). Och arrangörerna verkade medvetet ha valt att lägga banan där det var som mest backigt, förmodligen för att samla många höjdmeter.

Framme vid Vantalängan fanns den sista vätskekontrollen, med chips och kladdkaka och kaffe. Så himla gott. Trots att jag var sjukt trött och det gjorde jätteont i fotlederna kändes allt superbra här. Sista biten känner jag väl till, jag visste precis hur jag skulle springa och jag visste att jag hade gott om tid på mig. Stannade och pratade med funktionärerna en stund och försökte peppa dem till att ställa upp i loppet nästa år.

Vantalängan – Christinehof (51-59 km)

Sista biten går längs med antingen Skåneleden eller Backaleden längs med Verkeån (lederna går på var sida om ån och jag vet inte riktigt vilken som är vilken). Här är det så himla fint. Hade det varit någon vecka senare hade det funnits fullt av vitsippor, och man kunde ana att de var på väg att slå ut på vissa ställen.

Jag gick och småjoggade om vartannat. På något ställe där jag gick stod det en fotograf, så då blev jag ju tvungen att jogga för att det skulle se lite bättre ut på bild 😉

Framme vid Hallamölla stod en funktionär och sade att det bara var 4,5 km kvar. Bara 4,5 km? Jag hade räknat med att det skulle vara 8 km kvar, och vågade inte riktigt tro på henne. Men så fort hon sade det började kroppen jubla av lättnad. 4,5 km hade jag kunnat promenera och ändå ha gott om tid innan målet stängde. Men hade det varit fel och det visat sig vara längre än 4,5 km, då hade jag nog blivit helt knäckt.

Snart passerade jag Alunbruket och jag blev lättad över att inte behöva ta mig upp och ner i de branta backarna som ligger där, som var med i loppet första gången jag sprang Österlen Spring Trail (då halvmaran). Vi passerade Alunbrukets kaffestuga där jag varit på löparläger i mars, och då visste jag att det bara var en liten bit kvar. När jag äntligen kunde se Christinehofs slott, där målgången var, kunde jag inte sluta le 🙂

Så jäkla nöjd och stolt över att jag tog mig runt, trots att jag hade velat bryta halvvägs och trots att jag sprungit så lite långpass i vår. Det känns så häftigt nu, att min kropp har kunnat transportera mig 59 km till fots!

öst medalj

Dagen efter

Nu morgonen efter är jag ärligt talat lite besviken över natten. Jag hade sett framför mig hur jag somnade som en sten och sov djupt hela natten, men jag har varit vaken jättemycket i natt. Kanske är kroppen fortfarande ”igång” efter loppet, eller kanske är den för upptagen med att ha ont för att kunna sova ordentligt. Fotlederna, framförallt den högra, har fått rejält med stryk. Den högra foten går knappt att böja/räta ut och fotleden är typ dubbelt så tjock som den vänstra.

Höfter och knän är dock förvånansvärt oberörda. Det var högerknät jag varit orolig för innan, eftersom jag till och från har problem med ett löparknä på höger sida.

På högra foten har jag en stilig blodblåsa, men den besparar jag er bildbevis på.

På läpparna har jag ett stort leende, och det kommer nog inte att försvinna på många dagar. Nu ska vi snart till Tomelilla golfkrog och käka återhämtningsbrunch!

Checklista veckan innan lopp

Såhär veckan innan ett lopp är det några grejer som bör checkas av. Har de inte gjorts eller uppstått är det något som är konstigt.

  • Ångest för att man inte har förberett sig tillräckligt.
    Check på den! Dessutom befogad sådan.
  • Inbillat ont i halsen och allmän sjukdomskänning.
    Oh yes, check här också. 
  • Äckelkänslor pga plågar sig med rödbetsjuicedoping.
    Jodå, lite kräkvarning, men vad gör man inte för lite extra uthållighet?
  • Allmän förvirring kvällen innan då man kommer på att man glömt läsa löpar-PM och inte vet var man hämtar ut nummerlapp eller när man ska vara på plats.
    Nja, den här gången har jag faktiskt läst det ganska noga, så plus i kanten här.

Check på 3 av 4. Då är det ungefär som det brukar 🙂

Löpning

Sista långjoggen innan ultran

Detta inlägg innehåller annonslänkar.

Idag har jag sprungit sista långpasset innan Österlen Spring Trail Ultra nästa helg och passade samtidigt på att testa lite energi och utrustning som jag har tänkt ha.

Energin bestod av Tailwinds energidryck, som man bland annat kan hitta hos runon.se, korvmacka på superljust bröd av typ Hönökaka samt en Pauluns energibar med blåbär. Utrustningen var min gamla ryggsäck som jag nog inte har använt sedan Tjejmarathon för två år sedan.

För att förlänga rundan lite grann, och göra den så likt loppet som möjligt genom att varva löpning och gång, inledde jag rundan med 2 km promenad med Rut. Lämnade henne sedan hemma och ryckte åt mig ryggsäcken som stod färdigpackad och gav mig ut på min egen runda. Och jäklar vilken runda det blev. Jag fick verkligen slita varenda en av de 15 km som jag lyckades skrapa ihop. Benen (och resten av kroppen) var redan rejält trötta sedan skivstångspasset som jag höll igår kväll, men jag tänkte att det var ju bra för då får jag träna på att knata på trots att kroppen redan är trött, alltså känna på hur det kommer att kännas större delen av loppet. Jag fick gå jättemycket, både i backarna och lite annars också. Så jäkla tungt!

Men hur som helst fick jag ihop totalt 17 km och det är jag nöjd med. Riktigt härligt att få springa på mestadels barmark dessutom. Lite snö ligger kvar men det mesta har faktiskt försvunnit 😊 Och både utrustning och energi fungerade bra. Ryggsäcken satt där den ska sitta och magen accepterade all energi jag stoppade i den. Egentligen hade jag behövt testa energin på betydligt längre pass, för magen beter sig inte nödvändigtvis likadant efter fyra mil som efter 1,5 mil. Men det har jag inte tid eller ork med nu sista veckan, så det får bli som det blir. Jag kör på energibar, Tailwind och korvmackor.

Nu är det alltså bara en dryg vecka kvar och jag försöker intala mig själv att den gjorda träningen är tillräcklig, att kroppen vet vad den ska göra, att vädret kommer att bli perfekt och att allt kommer att gå som en dans. Punkt ett är svårast att övertyga mig själv om, men säger jag det tillräckligt många gånger kanske jag börjar tro på det själv 😉

Stenigt vid Baskemölla.

Påsklistan

OK då listar vi väl påskens …

Godaste: kokos- och citroncheesecaken som jag och dottern gjorde.

Första: arbetsdagarna i gårdsbutiken, där vi alltid har smygpremiär för säsongen under påskhelgen.

Besvikelse: snön som kom idag. Rejält mycket. Igen. Låt inte bilden lura er. Det var visserligen kul att åka pulka, men nej. Jag är så trött på detta nu.

Pulkaåkning

Längsta: kvällsjoggen på långfredagen, 14 km poddjogg med Träningspodden i lurarna.

Huvudbry: att lära in en ny release av ett gruppträningspass från Actic, som ska ha premiär om en vecka. Nöta nöta nöta.

Tyngsta: när hela familjen körde armhävningsbattle på långfredagen. Jag är helt värdelös på armhävningar. Jag vann INTE om man säger så.

Krängigaste: jag på ko(n)strundan med kompisarna, den årliga rundan då vi använder konstrundan som ursäkt för att få köra runt och fika på så många ställen som möjligt.

 

Trail Camp Alunbruket

I helgen var jag på löparläger. Det var Trail Camp vid Alunbruket, arrangerat av Adventure Kajak som arrangerar kajak- och löparäventyr.

När jag anmälde mig såg jag framför mig vårsol, barmark, knoppar på buskarna, fågelkvitter och uteluncher i solen. Det blev inte riktigt så, men det blev himla bra ändå.

Det var jättetrevligt att få springa i fin natur med en massa nytt folk som alla har löpningen som gemensamt intresse. (I princip ingen pratade jobb, det var 99 % löparsnack, och det var så himla skönt. Oavsett vilket sammanhang man hamnar i vill folk prata jobb, och det kan jag tycka är ganska ointressant. Mycket roligare att prata om ett gemensamt intresse.) Men så var det det där med våren. Den var inte riktigt med på noterna.

Vi sprang på isig is, på töande is, i två decimeter snöslask och i lera. Ni som vet hur brant det är från stigen ner mot Verkeån – föreställ er det med stigen täckt av glashal töande is. Man fick klamra sig fast vid trädstammar för att inte halka ner i ån, och på de flesta ställen var det enklare att lämna stigen och springa ute i terrängen där det inte fanns någon blank nertrampad is utan mer lättsprunget slask.

I lördags sprang vi 16 km i tuff is/snöslask, följt av grymt god lunch på Alunbrukets Kaffestuga, och därefter teknikträning i backe. Och då menar jag i BACKE. Ingen mjuk snäll lutning utan riktiga mördarbackar. Men när hela gänget springer är det ju bara att hänga på.

Sen i söndags var det valfritt hur långt vi skulle springa. Vi började med en tur bort till Christinehof, och sedan tillbaka till Alunbruket. Där fick de som ville springa mer fortsätta, och för min del blev det totalt en mil. Tyvärr fick jag löparknäkänningar både i slutet av lördagen och söndagen. Gissar att det beror på att man halkade både baklänges och i sidled hela tiden, vilket gav ungefär samma belastning som man får om man är svag kring höften och inte kan stabilisera bäckenet i löpsteget. Det bara for omkring åt alla möjliga håll i tiotusentals steg.

Allt som allt ett jättetrevlig arrangemang, och till nästa år har arrangörerna lovat riktigt vårväder så kan varmt rekommendera er att boka in er på lägret 2019 😉

Trail Camp Alunbruket

trail camp alunbruket 4

trail camp alunbruket 5

Foto: Oskar Henriksson och Adventure Kajak

Status inför Österlen Ultra

Hej! Det var ett tag sen jag var sugen på att skriva här, men så plötsligt dök suget upp igen. Det kanske har att göra med att det är mycket löpartankar i skallen just nu, mycket tvivel och funderingar. Och sådana brukar ju vara bra att lufta här. Får ofta så bra svar här 🙂

Vad har hänt sedan sist då? Tja, mest fokus har det varit på gruppträningsjobb. Det tar ganska mycket tid, både att lära in förkoreograferade pass och att hitta på egna. Och så litar jag inte riktigt på att jag ska komma ihåg hela passen från vecka till vecka, så jag känner mig dessutom tvungen att repetera dem ganska ofta.

Ni kan ju själva gissa vad det gör med tiden till löpning. Ja, den blir ju något begränsad. Jag kan ju lugnt säga att det var bättre att träna inför ultralopp när jag jobbade på kontor än vad det är nu när jag jobbar på gym.

OK. Till de viktiga frågorna.

Har jag kört tillräckligt många och långa långpass?
Hahahahaha långt ifrån. Rena skämtet.

Känner jag mig trygg inför Österlen Ultra om mindre än en månad?
Hahahahahahahahahahahahaha ännu större skämt.

Kommer jag att genomföra det ändå och 1) gå sönder 2) bli avplockad av banan pga missar reptider 3) utstå sex mil av rent lidande och förnedring?
Förmodligen.

Frågan är nu hur jag ska lägga upp de sista veckorna OM jag mot förmodan ger mig på spektaklet. Att köra för mycket och för långt sista veckorna är helt fel väg att gå, men för den mentala tryggheten måste jag få till åtminstone ett eller två långpass till. Inte för nära inpå och inte så långt att det sliter för mycket, men ändå tillräckligt långt för att jag ska känna mig lugnare inför utmaningen.

Jogg vid Tommarpsån.
För ett år sedan var det betydligt mer lättsprunget än nu. Längtar så efter barmark just nu.

 

Ett långpasstips innan jag tar en paus

Idag tänkte jag dela med mig av ett långpasstips som visade sig vara väldigt lyckat i lördags. Därefter kan det tänkas att det inte blir fler inlägg här på ett tag. Det går längre och längre mellan inläggen, helt enkelt för att jag inte har någon lust att skriva, och då finns det ju heller ingen anledning att göra det. Jag tror att jag håller mig till Instagram ett tag, så är ni nyfikna på hur det går med ultraträningen och andra påhitt finns jag på kontot kostochrorelse där (klicka på bilderna här till vänster så hamnar ni rätt). Har också märkt att nästan alla bloggar jag följer också finns på Instagram, så jag fortsätter att följa er där istället.

Men hur som helst. Idag ska det handla om långpass. Jag har resonerat kring långpass tidigare – hur man får långpasset att kännas mindre enformigt, om man som jag lätt blir uttråkad om man springer själv länge. I lördags kom jag på ett sjukt bra upplägg.

Det var orientering med Simrishamns OK i Gylleboskogen, alltså på joggavstånd hemifrån. Jag stack ut knappt en timme tidigare och joggade hit och dit i kringelikrokar så att jag skulle vara i närheten av mötesplatsen på utsatt tid. Häpp – 7 km gjorda. Sen träffade jag orienteringsgänget, fick en karta och gav mig ut på 4,5 km orienteringslufs. Perfekt i långpassyfte, eftersom orienteringens natur gör det helt omöjligt att springa för fort, och det är ju meningen att det ska gå långsamt på långpass. Efter att jag var i mål blev det lite snack då jag passade på att käka lite frukt- och nötbar, och sen gav jag mig hemåt igen. Jag hade siktet inställt på att få ihop 20 km och det gick nästan. Vid 18 km började knät göra ont, så då bröt jag och gick den sista biten hem.

Men ändå – 18 km utan att det kändes långtråkigt en endaste gång. Det upplägget ska jag absolut köra fler gånger! Hejdå!

orientering gyllebo

En bättre vecka

Denna veckan har varit en bättre vecka än förra på grund av alla dessa faktorer:

  • Förra veckan var solen knappt framme alls, den här veckan har det varit strålande vinterväder.
  • Förra veckan råkade jag utlösa larmet när jag skulle stänga på gymmet, det gjorde jag lyckligtvis inte den här veckan.
  • Förra veckan sprang jag bara knappt 16 km, fördelat på tre gånger. Den här veckan har jag fått ihop 32 härliga kilometer, varav två pass i helt underbart väder.
  • Förra veckan blev längsta löpningen 5,5 km. Den här veckan fick jag till ett långpass på drygt 18 km.
  • Förra veckan jobbade jag på helgen, denna helgen är helt ledig.
Solig vinterpromenad
Rut är också rätt nöjd med veckan.