Träning under stress och en framåtblick

De senaste veckorna har fått mig att fundera en hel del på hur jag fungerar under (mental) stress och hur träningen funkar i såna lägen. Först var det oron kring makens operation, en mycket omfattande ryggmärgsoperation, och därefter har det varit oro kring komplikationer efter operationen, som t ex när han fick svårt att andas och det visade sig att han hade fått blodproppar i lungorna (!). Det här är ju en helt annan sorts stress än jobbstressen som jag har fajtats med tidigare, men jag tror att effekten på kropp och psyke ändå är ganska lika. Oavsett varifrån stressen kommer nöter den ju ner en på liknande sätt.

Många upplever att träning är bästa medicinen när de utsätts för stark stress, men för mig funkar det inte riktigt. När jag är som mest stressad funkar promenader, simning och yoga. Inget annat. Allt annat ger liksom bara ännu högre stresspåslag. Är jag ”lagom” stressad funkar lugn jogg, men till och med det blir för mycket om jag är alltför stressad.

Vid stranden i Vik.
Promenader vid stilla vatten är överlägset bästa stressmedicinen.

De här nästan två veckorna sedan hans operation har jag tagit ett par joggar och varit på hotellgymmet med dottern en gång. Inget av passen har varit det minsta lilla prestationsinriktat, det har bara handlat om att få röra på sig och få igång lite träningshormoner för att mota bort ångesten. Det har funkat rätt bra. Jag märker att jag har blivit lugnare efter de här passen. Det har varit lättare att tänka att ”det kommer att ordna sig” till skillnad från de dagar då jag inte har rört på mig särskilt mycket och tankarna istället ballat ur till full panik och jag inbillat mig att blodpropparna ska växa, såret gå upp eller bli infekterat etc etc.

Så planen de närmaste veckorna är att fortsätta exakt såhär, att köra lugna pass för att lugna skallen. Och få hem maken. Huset känns så tomt utan honom. Inget snyggt är här att titta på heller.

Planen längre fram är däremot en helt annan. Jag har nämligen anmält mig till en utbildning till certifierad kost- och träningskonsult hos The Academy. Kortfattat kan man säga att man blir både PT, kostrådgivare och hälsokonsult. Allt det roliga alltså! Börjar i april och kommer att skriva betydligt mer om detta framöver. Det är en grej jag har gått och funderat på i säkert tio år, och har man funderat på något så länge är det minsann värt att ge det en chans🙂

Nu kudde. Gonatt!

Familjerastning i gymmet

Ibland känner jag att jag måste ta mitt ansvar och försöka pränta in i dottern att träning är något roligt och något man mår bra av, så att hon ska ha det med sig när hon blir äldre och förhoppningsvis ser träningen som en helt naturlig, och rolig, del av livet. Vill absolut inte att hon ska tycka att träning är något jobbigt, eller ett nödvändigt ont, vilket hon garanterat kommer att få höra från alldeles för många håll iallafall. Jag tänker att om vi liksom lägger en grund där vi visar att det är kul att träna, så kommer hon inte lika lätt att dras ner i det där negativa ”träna är en plåga och det gör man bara för beachen”-tänket.

I tisdags var det studiedag i skolan, och hon och jag stannade över på hotell i Lund för att kunna besöka maken på sjukhuset sent på måndag och en stor del av tisdagen. Efter hotellfrukosten (lyx!) åkte vi ner till hotellgymmet, där det var alldeles tomt och vi kunde härja fritt i nästan trekvart. Det var ett ganska välutrustat gym för att vara hotellgym. Löpband, crosstrainers, roddmaskin, hantlar, pilatesbollar och en maskin som kunde användas för alla möjliga styrkeövningar, där man lade på vikt och använde olika handtag för att dra/pressa på olika sätt. Inga problem att få ett helkroppspass där om man ville.

Hotellgym

Dottern gör givetvis sånt här till en lek, och jag inbillar mig att det är bäst att låta henne göra det. Tror hon kommer att minnas det som roligare om jag tillåter henne att ”åka rutschkana” nerför löpbandet som hon höjt upp till maxlutning, och att leka skorpion på pilatesbollen, än om jag hade visat henne hur hon egentligen ”borde” göra enligt det vuxna träningstänket.

Barnlek i hotellgym

Efter trekvart kom det en annan tjej till gymmet, så då nöjde vi oss. Fullt tillräckligt, jag hade kört lite crosstrainer, lite löpband och diverse styrka, så det kändes precis lagom. Och dottern hade fått leka en hel del samt jogga lite och testa lite styrkegrejer.

Varningstext på crosstrainer.
If you feel … short of breath … STOP training immediately. Ska man lyssna på det blir det inga långa pass …

Andra prioriteringar

Slutet på det här året blev verkligen ett annat än jag hade tänkt. Jag hade föreställt mig att jag skulle samla kilometer i jakten på 1000 km-målet, testa att springa ultraintervaller, uppdatera julpyntet (som har varit detsamma sen jag flyttade hemifrån bortsett från några tillskott av dagispyssel), söka en spännande utbildning (ledtråd: kan det eventuellt ha med träning att göra?) och avsluta säsongen i gårdsbutiken med massor av energi. Det blev väl inte riktigt så. Sista veckan har bara handlat om makens operation och återhämtning (som lyckligtvis verkar gå bra), och att kunna hälsa på honom så mycket som möjligt. Allt annat känns plötsligt helt oviktigt. Vad tusan spelar det för roll hur många kilometer jag får ihop under ett år? Orka klämma in kvällsträning när man har spenderat halva dagen på sjukhuset och kommer hem klockan 22 med en unge som måste i säng omedelbart och själv är man så trött att man knappt minns hur man tog sig hem från Lund. Hej kudden. Just nu väljer jag att skita fullständigt i träningen, det får bli sen nån gång när det finns tid och ork.

Vecka 47 träningsdagbok
Veckans samlade svett. Jogg i fredags medan dottern var i skolan, innan det var dags för sjukhusbesök. 

Orosbakis

Om man har varit tillräckligt orolig eller rädd för något, och oron sedan släpper, kan det kännas som om man är alldeles sargad efteråt, som om oron har satt fysiska spår i kroppen. Som om man är bakis av oro. Så är det här idag.

Min man blev opererad igår, en planerad operation som han har väntat på länge. Dagarna innan har bara varit en nervös väntan på att snart är det dags. Dagen innan var full av förberedelser och oro inför, och igår när de äntligen opererade var jag så sjukt orolig att det kröp i kroppen och jag var alldeles skakis hela dagen. Det var sagt att det skulle ta fem timmar, så när de fem timmarna hade gått var varje minuts väntan evighetslång när jag väntade på besked från läkarna. Sen visade det sig att det tog närmare tio timmar (!) så ni kan ju föreställa er de tankar som malde i huvudet om varför det tog så lång tid, varför ingen ringde osv. Fy faaaan. Varje gång telefonen blinkade till blev jag så knäsvag att benen knappt bar. Men till slut ringde de framåt kvällen och meddelade att det var klart, att det hade gått bra trots att det hade tagit mycket längre tid än beräknat. Först då gick det att andas normalt igen.

Idag går jag runt som i en bakfylla av oro och är alldeles groggy. Har fortfarande inte fått prata med honom, bara med personalen. Och nu börjar oron för hur läkningen ska gå … Hoppas kunna åka och hälsa på ikväll, men fram tills dess blir det hundpromenad ner till havet och sen en jogg till samma ställe, det är det enda jag kan komma på som skulle kunna dämpa oron.

Vid stranden i Vik.

Kan någon skruva fram tiden en månad tack?

Hemmavecka, hemmaträning och träningsfunderingar

Sitter i soffan med datorn i knät och fotboll på TV’n. Fast inte maken är hemma. Det har troligtvis aldrig hänt förr och lär nog aldrig hända igen efter denna veckan. Eftersom han inte är hemma har vi satt på fotboll iallafall så att dottern ska känna det som om han ändå vore hemma. Funkar hyfsat.

Fotboll på TV och dator i knät.

Det är väldigt sällan som jag är själv med töserna (dottern och Rut) någon längre tid, och det slår mig hur mycket enklare min träningsvardag måste vara om man jämför med alla som är ensamstående eller har partners som jobbar på udda tider. Som inte kan lämna huset för en löptur eftersom barnen är för små för att vara ensamma hemma. Som måste rodda hela vardagen själva och hade behövt trolla med knäna för att få till någon som helst tid utöver alla vardagsmåsten.

För att få till någon löpning över huvud taget den här veckan kommer jag att skarva ganska friskt och godkänna crosstrainer som löpning. Vår dotter är inte gammal nog att vara ensam hemma själv mer än korta stunder, så riktiga löpturer funkar inte om kvällarna. Däremot kan jag gå ut i tvättstugan där crosstrainern står, och köra ett pass när hon har somnat någon/några kvällar. På fredag kan jag förhoppningsvis ta en jogg medan hon är i skolan, eftersom jag troligtvis kommer att vara ledig då, men det är enda chansen till riktigt löpning. Såvida jag inte kan locka ut henne också på en jogg? Kan vara värt ett försök.

Crosstrainern fick vi av en vän förra vintern, och tanken var att jag ska ha den när vädret är alldeles för jävligt för att ge sig ut. Har dock bara använt den två gånger eftersom jag ändå, hur dåligt vädret än har varit, har valt att ge mig ut istället för att ställa mig och trampa inomhus. Friskluften lockar för mycket. Men i såna här fall är den ju helt perfekt. Ungefär som när dottern var bebis och jag var ensam hemma med henne. För att kunna få in lite träningstid när hon sov köpte jag ett par yoga-DVD och det var så jag började yoga. Sån här hemmaträning måste vara guld värt för de som, pga familjesituationen, måste vara hemma om kvällarna/dagarna men ändå vill kunna träna.

Men i mitt fall är det verkligen nödfallsträning. Märker mer och mer hur stor del av träningen som egentligen mest handlar om att jag vill få en ursäkt att vara utomhus, i frisk luft, i dagsljus. Det är minst halva grejen. Undrar om jag hade tränat över huvud taget om jag hade haft ett riktigt utomhusjobb, eller om jag hade varit nöjd så?

Mina mest minnesvärda lopp

Tänkte jag skulle göra en liten återblick på de mest minnesvärda loppen jag har sprungit. De flesta finns inte i bloggform eftersom jag började min löparkarriär (2007) långt innan min bloggkarriär (2014). De finns dock prydligt uppradade här om ni är nyfikna.

Tjejknäcken 2007

Det var här det började. Tjejknäcken var liksom starten på mitt liv som löpare. Det var loppet som jag blev övertalad av en kompis att hänga med på, på den tiden då jag verkligen hatade att springa och den enda motionsform jag sysslade med var Friskisjympa. Absolut inte löpning och helst inga konditionsidrotter alls. Hahaha raka motsvarigheten till nu🙂 Efter att ha slitit som ett djur i tre månader lyckades jag springa hela loppet på 5,8 km på 33.49. Och jag var så jävla stolt! Gick runt och log som ett fån i flera dagar och var alldeles hög. Sen gick det ju inte att sluta …

Växjöloppet 2009

Min första halvmara. Hade haft problem med löparknä från och till de första åren jag sprang, och efter 17 km började det göra rejält ont men jag fortsatte ändå, ville inte hoppa av när jag kommit så långt. Första gången jag upplevde fenomenet skavsår som bränner som eld i duschen efteråt. Konstigt nog gillar jag den känslan, just eftersom jag förknippar den med segerkänslan efter att ha klarat av min första halvmara.

Broloppet 2010

Grym halvmara med start i Köpenhamn, genom biltunneln där det ekade av tusentals fötter, sedan upp på Öresundsbron med vidunderlig utsikt över vattnet och in mot land, och sedan avslut vid Ribersborg i Malmö. Här myntade jag mitt mantra ”Åh fy fan åh fy fan åh fy fan” som alltid dyker upp när det är jobbigt🙂

Broloppet. Löpare på Öresundsbron.

Hade för övrigt vinden i ryggen hela vägen, och det blåste rejält uppe på bron. Tackar vinden för hjälpen för där satte jag mitt PB på halvmaran: 1.55.58.

Vansbrosimningen 2012

Förmodligen det mest korkade upplägget någonsin. Jag och en kollega körde 70 mil med start klockan 3 på natten, simmade Vansbrosimningens 3 km, och körde sen omgående hela vägen hem igen. Det regnade så mycket att allt var genomblött. Efter duschen (utomhus) fick vi dra på oss genomblöta kläder, och när vi kom hem efter 70 mils körning hade mina underkläder fortfarande inte riktigt torkat …

Men bortsett från idiotkörningen och regnet var det så himla roligt! Jag skulle gärna göra om det. Det var en så häftig känsla att simma i så stora, breda vattendrag, känna kraften i strömmen när det plötsligt blev motströms efter 2 km. Riktigt roligt! Kom i mål på 1.01.37 och hade inte koll på tiden förrän på vägen hem när mamma mailade och meddelade tiden och undrade om jag inte skulle sadla om och bli triathlet🙂

Tjejmarathon 2016

Mitt första ultra. Det var givetvis sjukt stort, dels att vara med i ett sådant sammanhang där alla sprang för en så god sak som insamlingen till Panzisjukhuset i Kongo, och dels att upptäcka att kroppen faktiskt klarade av att springa så långt. Helt magiskt!

Efter målgången i Tjejmarathon.

Äntligen MTB igen!

När jag tränar inför långlopp (eller bara jagar kilometer) är det lätt att det inte blir så mycket annat än löpning. Det är svårt att klämma in andra saker när jag vet (läs: inbillar mig) att jag måste komma upp i ett visst antal kilometer eller ett visst antal löppass. Således har det inte blivit så mycket annat på ett bra tag, och ärligt talat kan det bli lite långtråkigt ibland. Fast det är så härligt att springa. Det blir ändå lätt ”same procedure as last year – same procedure as every year”.

Så idag är jag skitnöjd att jag struntade i att springa och istället dammade av cykeln och rullade en runda i Gylleboskogen. Så himla roligt!🙂

MTB i Gylleboskogen.

Fast de första 4,6 kilometrarna känns det som om det går uppför HELA tiden (vilket det givetvis inte gör, men det känns så) och jag flåsar som om det är första gången jag rör på mig i hela mitt liv. Men sen, när man väl kommit upp i skogen, där det äntligen blir plant, då börjar dessutom de roliga delarna av slingorna och de är om möjligt ännu roligare på cykel än när man springer. Och därefter går det neråt, och då känns det som nedförsbacke hela vägen hem, och det är så jäkla roligt att köra nedför! Wiiiihooooo!

MTB i Gylleboslingorna.

PS. Givetvis kom det en löpare precis när jag stannat här för att få till en cykelselfie. Vad är oddsen? Jag träffar ALDRIG löpare där annars. Fick bara till cykelselfies med riktiga grimaser, så gav upp och nöjde mig till slut med en bild på Skogsåket. Det får duga för idag.

Funderingar på gymmet

Ibland undrar jag hur folk tänker när …

  • De cirkulerar flera varv på gymmets parkering för att få platsen närmast ingången. Är de inte där för att röra på sig?
  • De kör ett bra pass på gymmet och det första de sedan gör när de kommer utanför dörren är att tända en cigg.

PMS-jogg

Idag har det varit en sån där dag då jag helst bara hade velat gräva ner mig och slippa ifrån allt. Först när vi satt och käkade middag fattade jag att ”ahaaaaa, det är inte att jag ogillar mitt liv, det är bara PMS”. Konstigt att jag blir lika förvånad varje månad, borde ha sett ett mönster vid det här laget :-S

Men hur som helst, jag tänkte att jag tar en jogg och ser om det blir bättre. Och det blev det såklart.

Själva joggen var väl egentligen inget speciellt, fram och tillbaka längs den upplysta cykelvägen bara. Men så hade jag satt igång ett avsnitt av Styrkebyrån som handlade om att komma igång med träningen efter sommaren (eller efter ett annat uppehåll, det kan ju vara annat än sommaren som gör att man kommer ur rutinerna) och där pratade de om att man inte alltid måste sikta så högt, att man ska vara helnöjd om man lyckas etablera en rutin som innebär att man tränar regelbundet ett par gånger i veckan året om. Och då tänkte jag tillbaka och insåg att jag har tränat regelbundet, utan uppehåll (förutom vid sjukdomar och skador, men då har jag satt igång med rehab eller tränat annat ganska snart), minst sedan 2007 då jag började springa men troligtvis ännu längre. Och då blev jag riktigt nöjd. Sen var PMS-deppet borta. Häpp!

Glad löpare.
En annan jogg, något ljusare, men lika nöjd.

 

11 km löparlycka

Alltså, jag måste berätta om dagens jogg! 11 km ren löparlycka!🙂

Jag tog en runda mellan farsdagsfiranden och andra söndagsgöromål (varav ett var den betydligt mindre roliga sysslan att krypa in i husgrunden för att täta hål där möss kryper upp) och det blev en sån där sjukt härlig runda som det bara kan bli när man inte har några förväntningar på rundan.

Sprang upp i skogen och följde en skogsväg en bit, svängde sen av in på slingorna där slingorna är som allra roligast eftersom de går hit och dit, fram och tillbaka mellan träden. Det var strålande sol och skogen växlade mellan att vara sådär höstigt rödorange på vissa ställen, och vit av frost på andra ställen. Så himla fint!

Otroligt nog var jag dessutom jättepigg och orkade springa i varenda uppförsbacke. Det händer nästan aldrig. Var så glad att jag log som ett fån hela rundan🙂

Glad joggare.

Hoppas ni har haft lika härliga söndagar! Nu farsdagsfirande nr 2.