Ekotrail eller vem sa att Skåne var platt?

Nu har jag hunnit smälta intrycken från gårdagens Ekotrail Österlen, så att det förhoppningsvis ska gå att sammanfatta tillräckligt för att ni ska orka ta er igenom det. För intrycken var många.

Målet i Ekotrail.
Starten och målet vid Christinehofs slott.

Jag hade sällskap av min kompis Caroline som hade vunnit en startplats till 12+ km (distanserna var inte kontrollmätta och kallades därför 12+ och 21+). Ett tag funderade jag på att byta ner mig till 12:an och springa med henne, men i sista sekund beslöt jag mig för att behålla min startplats i 21 km-gruppen, trots att jag aldrig har sprungit så lite (korta rundor) inför en halvmara förut och var ganska tveksam till hur det skulle gå. Det som avgjorde var tanken på naturen. Jag älskar naturen kring Verkeån, och hade vi nu avsatt dagen till loppet tänkte jag att då är det ju dumt att bara få se naturen i 12 km – ju mer desto bättre.

Och mycket natur blev det. Mycket och länge. Loppet gick från ekoparken vid Christinehof via Alunbruket till Hallamölla, där den första energidepån fanns. Redan vid Alunbruket möttes vi av en minst sagt respektingivande backe.

Backe vid Alunbruket.
Här började jag förstå att det skulle bli tufft …

Man hade kunnat springa nedanför backen, för vi skulle i princip bara uppför den och sedan ner igen, så det var uppenbart att tävlingsledningen medvetet ville skapa en utmananade bana åt oss.

Backe ner vid Alunbruket.
… och så ner igen …

Efter Hallamölla fortsatte vi mot Vantalängan, för energistopp nummer två. Vid varje energidepå stannade jag och pratade med funktionärer och andra löpare och mumsade på svingod torkad mango. Helt klart det godaste jag blivit bjuden på i loppsammanhang. Vid andra depån träffade jag en tjej som hade sprungit fel där 12:an och 21:an delade sig, och inte hade annat val än att springa halvmaran helt oförberedd. Men hon kom runt, imponerande.

En stor del av loppet gick på smala stigar där man inte kunde springa mer än en i bredd, vilket var väldigt skönt. Det hjälpte till att hålla ett lågt tempo, och det behövde jag. För det var tungt. Backe upp och backe ner. De tuffaste backarna lyckades jag inte fånga på bild, men man kan ju lugnt säga att de var höga. Alla gick uppför (åtminstone alla i den del av startfältet där jag befann mig) och många gick även nedför eller där det var plant. Många tog sig tid att stanna och fota eller bara att snacka med övriga deltagare.

Längs med Verkeån.
Längs med Verkeån.

Såhär i efterhand är det faktiskt inte backarna som definierar det här loppet för mig, utan hur otroligt socialt det var. Jag har nog aldrig pratat med så många andra löpare på ett lopp förut. Innan start hittade jag tyckomdig-Sarah i folkvimlet och längs banan pratade jag nog med fler löpare än jag gjort sammanlagt på alla tidigare lopp.

Jag tror att det var tack vare att banan var så tuff att man per automatik struntade i att stressa fram och istället var mer medveten om omgivningarna, naturen och de andra deltagarna. Så himla trevligt! Varför har jag inte sprungit lopp på det sättet tidigare?

Efter Vantalängan sprang vi på andra sidan om Verkeån tillbaka till Hallamölla. Här fick jag motstå frestelsen att sätta mig i solen och titta på vattenfallet, det var ganska lockande just då.

Ovanför Verkeån.
Långt där nere skymtar man Verkeån. Där nere var vi nyss.

Trots att det var sjukt jobbigt för benen, i synnerhet vaderna var helt färdiga, var det så jäkla härligt! Inte en enda gång ångrade jag att jag valt den långa rundan, och emellanåt kom jag på mig själv med att springa runt med ett stort leende trots att jag var så trött. Det är ett ganska bra betyg på rundan.

Vilar benen efter målgång.
I mål. Så slut. Så nöjd.

Kort sagt – så jäkla härligt lopp! Just nu känner jag att jag aldrig mer vill springa på asfalt, jag vill bara lufsa i skogen 🙂 Men kanske ska jag ha lite mer respekt för förberedelserna inför såna här långa och tuffa rundor. Det hade exempelvis nog varit smart att springa längre än 11 km som längst innan …

18 reaktioner på ”Ekotrail eller vem sa att Skåne var platt?

  1. Bra jobbat, det är inte illa att ta sig an den distansen utan riktiga långpass i benen!

    Jag sprang ungefär den rundan på ett löparläger i Skåne. Då blev jag avhängd efter ca 10 minuter men bestämde mig för att hålla humöret upp och kuta på för det är alltid någon som överskattat sin förmåga och slår av på tempot så småningom. Jag kutade och kutade och blev surare och surare och kutade lite till och blev ännu lite mer sur (jag hade dåligt med energi med mig också, då blir jag alltid på dåligt humör) ända tills jag kommit nästan hela vägen hem och två snabba killar ur gruppen plötsligt kom ilandes – bakom mig. Det visade sig att alla andra sprungit vilse och jag kutat förbi dem allihopa och helt enkelt låg först i gruppen! Så kan det gå. Fin dag var det i alla fall, även om det var ett av de minst sociala långpass jag sprungit!

    Gilla

    1. Tack!
      Haha ja det är lätt hänt att springa vilse när man är på nya ställen där man inte hittar 🙂
      I lördags undrar jag om samma sak hade hänt några killar som kom farande i full fart förbi mig ungefär vid 12 km. Så snabba borde ju rimligtvis ha varit långt före mig redan från start.

      Gilla

  2. Kul att se dig och grym insats! Det var ju precis så fantastiskt som du skriver och det verkar alla tycka så jag räknar med att det blir av nästa år igen!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s