Vad hände med löpformen?

Sista veckorna har jag faktiskt fått till flera löprundor, och det har känts helt ok med tanke på hur lite jag har sprungit de senaste månaderna. Konditionen är det inget större fel på, så uppenbarligen har cyklingen bidragit till att behålla springkondisen också. Det är ju bra.

Men ändå. Det känns ändå inte riktigt som förr. Även om konditionen är bra känns det lite som att jag har tappat bort mitt löpsteg. Som om jag har glömt bort all löpteknik och bara lufsar fram. Det kan nog stämma faktiskt, med tanke på att jag inte har kört någon som helst löpskolning, intervaller, backe eller annat som liksom tvingar en till att springa på rätt sätt. Sista två åren har jag ju faktiskt bara lufsat.

Och kroppen är inte heller direkt löparformad längre. Nu är den mer … eh … kanelbulleformad. En ring här och en ring där. Men eftersom kanelbullar är jordens åttonde underverk kan jag omöjligt se det som något negativt. Lite trivselfluff bara.

Idag då? Jo idag blev det en svinrolig runda i skogen på cykeln. Först upp, upp, upp ackompanjerat av diverse svordomar och flåsande som garanterat skrämde bort alla djur på kilometers håll. Sen nya slingsträckningen på Gylleboslingorna. Kringelikrokar hit och dit, upp och ner, som mer känns som en asrolig lekplats än en stig. Och sen belöningen för att man tagit sig upp i skogen. Ner, ner, ner. Inget flås, inga svordomar, bara ett fånleende hela vägen 🙂

MTB vid grusväg.

Efter det har jag ätit sjukt mycket daimcheesecake, så nu mår jag lite illa. Lätt värt det.

16 reaktioner på ”Vad hände med löpformen?

  1. Vilket fantastiskt fint foto du har i din header! Är det Skåne det som har så fint ljus?

    Löpformen kommer tillbaka, det gör den alltid, som en trogen gammal hund.

    Gilla

  2. Jag har också problem med löparformen, men blev riktigt taggad av ditt inlägg! I morgon ska jag och syrran ta oss ut på en skogsrunda (efter impregnering med myggmedel) tänkte vi. Det kan dock hända att överaktiva barn grusar de drömmarna 🙂

    Bra kämpat hursomhelst!

    Gilla

    1. Håller tummarna för att ni lyckas ta er ut då! Det blir ofta så att man först rastar överaktiva barn, sen eventuella husdjur, och sist sig själv. Här nere slipper vi myggmedel, vi får sicksacka mellan mördarsniglar istället… Vart ställe har sin charm 😉

      Gilla

  3. Formen kommer absolut tillbaka, inget fel med att lufsa fram…det gör jag och det funkar 🙂 Kanelbullformad kropp, en ring här och där hahaha Gud vad roligt beskrivet…. Den formen finns här med 🙂
    Kram Cia

    Gilla

    1. Det gör du rätt i! Jag har tur som tycker att det är så härligt att vara ute, så jag behöver inte tvinga mig ut utan vill helst ut och röra på mig hela tiden. Sen att jag mestadels maskar när jag väl är ute, det är ju en annan sak 😉

      Gilla

  4. Märta, Märta, Märta – vad du får mig att skratta! ”Trivselfluff” – gillar! Jösses, helt perfekt.

    Formen kommer. Och ibland kanske man bara måste få lufsa på. Plötsligt utsätter man sig ändå för backar och sånt och då trillar saker på plats. Terränglöpning är ju också ett tips. Där kan man faktiskt lufsa på hur bra som helst och ändå jobba på formen, eftersom underlaget är så pass ojämnt.

    Mer kanelbullar till folket!

    Gilla

  5. Bullar är en MYCKET viktig del av livet. Idag åt jag mina med en kopp kaffe i en solig trädgård. Livskvalitet! Nu sitter jag här och är avis på din tårta… Nån sån har jag inte fått idag 🙂 Jag är helt säker på att löpformen kommer krypande också…en får vara lite tålmodig.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s