Såhär dagarna efter

Kroppen börjar så smått återhämta sig efter helgens bravader. Träningsvärken har lättat en aning idag, så nu kan jag till och med promenera utan att det ser ut som om jag är stelopererad. Men det är en enorm skillnad på kraften i benen nu (obefintlig) jämfört med efter tidigare kortare lopp. Det känns inget speciellt när jag går, men så fort jag gör något mer intensivt, som att hoppa studsmatta, känns det som om all kraft har runnit ur benen. Jag klarar typ två hopp, sen måste jag lägga mig ner och vila. Stabilt 😉

I söndags maxade jag benvila på tåget hem. Tyvärr hade ventilationen på tåget pajat så det var så vansinnigt varmt att man till och med erbjöds ersättning för obehaget, så resan hem blev inte riktigt så mysig som jag hade föreställt mig. Jag hade sett framför mig hur jag satt med min bok och massor av fika och njöt av hur tröttheten malde i benen hela vägen hem. Den där känslan efter långpass, när det liksom maler i benen, den känslan gillar jag verkligen. Men istället blev det fyra timmar i en bastu.

Sedan dess har jag gått lugna promenader med Rut, härliga ljusa kvällsrundor, och vid ett par tillfällen har jag rullat ut yogamattan och sträckt ut lite. Har funderat på att simma eller cykla men inte fått tummen loss. Det är ingen brådska.

Kvällsljus.

Jag hade trott att det skulle kännas tomt nu efter loppet, men det gör det faktiskt inte. Jag är bara nöjd. Det känns lite som om jag fortfarande är kvar i tjejmarabubblan, för tankarna går till loppet hela tiden. Jag skrotar runt här hemma i min ”To Congo with love”-tröja och känner att jag har varit med om något stort.

Vilodagar efter Tjejmarathon.

Och det är inte bara själva loppet jag är nöjd med. När jag tänker efter är jag nog ännu mer nöjd med att jag fullföljde träningen inför loppet. Loppet var ju visserligen långt och tufft, men där fanns folk som hejade, nya miljöer, andra löpare att prata med. Under träningen inför loppet har jag tragglat på på egen hand, ofta i tråkigt väder, under mörka vinterkvällar, utan sällskap och definitivt utan hejande publik. Det är egentligen mer imponerande att man genomför all den där mängdträningen på egen hand än själva loppet, där det liksom går av sig självt tack vare allt spektakel runt omkring.

Nu tycker jag att det känns riktigt skönt att inte ha något mer lopp planerat, inget som jag ”måste” träna inför. Nu kan jag bara mysträna ett tag 🙂

Det jag är mest sugen på just nu är utomhussimning. Idag var vi och premiärbadade i Gyllebosjön och det var helt klart badbart. Hoppas på en betydligt längre simsäsong i år än förra året!

2 reaktioner på ”Såhär dagarna efter

  1. Komemr ihåg det år jag sprang Tjejmarathon. Passade på att ta en hel vilovecka efteråt. Gjorde NADA, drack mest bubbel och firade runtom i Sommarsverige 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s