Österlen Spring Trail Ultra race report

Det gick! 🙂 Jag tog mig faktiskt igenom hela de sex milen igår! Sitter med datorn i knäet i sängen nu och dricker kaffe och njuter av den malande långpasströttheten som inte riktigt har lagt sig än, och jag är SÅ jäkla nöjd.

Jag tror att jag delar upp den här race reporten i etapper, vilket kan ha en poäng både för att det blir lättare att hänga med och för att underlag och omgivningar varierade så oerhört under loppet.

Simrishamn – Stenshuvud (14 första kilometrarna)

När jag läste banbeskrivningen i förväg hade jag tänkt att de första två milen är lätta för där följer man bara stranden och då är det platt. Det var bara det att jag hade glömt den lilla detaljen att stranden består av sand med olika förmåga att packa sig och olika förmåga att få en löpare att sjunka ner och kasa omkring, och en lång del av stranden består dessutom av klappersten.

Redan i Simrishamn leddes vi ut på stranden som består av grovkornig sand som inte packar sig utan gör att man sjunker ner djupt i den. Redan där började det suga rejält i benen.

Därefter följde ett fint parti där vi följde Skåneleden norrut, på fin lättsprungen stig genom Baskemölla och Vik. Där kändes allt toppen, jag sprang omkring och log som ett fån och var sådär löjligt lycklig över att få vara ute en hel dag och ha en kropp som tål det.

Efter Vik följer ett parti med klapperstensstrand, och där gick det knappt att springa. Jag gick nästan hela vägen och höll ungefär samma tempo som när jag försökte springa. Alltså lika bra att gå.

Österlen Spring Trail Ultra 2018

Sen kom Knäbäckshusen och där var det mer finkornig sand som var bättre packad än sanden efter Simrishamn. Betydligt lättare och finare. Humöret på topp!

öst knäbäck

Lite trixiga partier här och där. På ett ställe en brant med rasrisk där man kunde ta ett rep till hjälp för att ta sig upp.

Österlen Spring Trail Ultra 2018

Stenshuvud – Kivik (ca 14-22 km)

När vi kom fram till Stenshuvud sprang vi upp mot parkeringen och följde sedan bilvägen uppför en lång seg backe. Jag hade bestämt redan i förväg att jag skulle gå i alla backar, vilket var jäkligt skönt. Till slut blev det en lättnad när det dök upp backar för efter ett tag kändes det mindre jobbigt att gå uppför backar än att springa nedför eller på platten.

Sedan styrde vi mot Kivik på en väg med fantastisk utsikt över odlingarna och stranden norröver. Jag hade vanliga löparskor den första halvan just för att jag visste att det skulle vara mycket asfalt här, och jag gillar inte terrängskor på asfalt.

I Kivik möttes vi av första matkontrollen. Buhres fisk hade ställt upp ett bord utanför sin butik där de bjöd på varmrökt lax och tunnbrödsklämmor med goda grejer i. Så sjukt gott! Just då hade förmodligen allt varit gott, men att dessutom bli bjuden på riktigt goda fiskgrejer var ju världens lyx. Genom Kivik sprang vi i kringelikrokar upp och ner på smågatorna. Undrade lite varför vi inte bara sprang raka vägen nere vid havet men gissade att det berodde på att man skulle samla höjdmeter. Nere vid kapellet precis norr om Kivik stod maken och dottern och hejade och bjöd på kaffe. Lätt årets godaste kaffe! Jag fick en lyckosten av dottern, som jag sen hade i handen när jag fick håll. Stannade och pratade med dem en stund och blev omsprungen av jättemånga löpare, så när jag startade igen trodde jag att jag var sist och var lite orolig att jag kommit efter den som skulle springa/cykla efter den sista löparen för att sluta ledet.

Kivik – Bengtemölla (22-32 km)

Efter Kivik blev det sand igen. Vi sprang genom Vitemölla, över Klammersbäck och via stigarna precis innanför stranden upp mot Skepparpsgården. Det var inte lika sandigt som mellan Simrishamn och Stenshuvud, men stigarna släppte ändå fram ganska mycket sand så det var inte helt lättsprunget. Men så himla fint. Detta är bland mina favoritställen, och jag bara sprang och njöt av naturen. Men det började bli tungt i benen, all sand och brist på långpass tog ut sin rätt, och jag gick ganska mycket redan här.

Efter Skepparpsgården lämnade vi stranden och fortsatte förbi Havängs utemuseum in i Havängs sommarby, och sedan vidare mot Bengtemölla som ligger bakom Brösarp. Mycket backar och stättor. Upp och ner. Det sög rejält i benen och jag började tvivla på hur länge till jag skulle orka. Kollade på reptiderna. Visste att jag skulle klara reptiden vid Bengtemölla, dit våra drop bags hade transporterats, men efter det hade jag mycket sämre koll på banan och visste inte alls om nästa reptider var rimliga att klara av.

En liten bit innan Bengtemölla stod det plötsligt ett gammalt ånglok som vi skulle ta oss igenom. Haha jätterolig grej, men det var ganska trixigt att framförallt klättra ut och ner ur loket när man redan var så trött. Men det var en kul grej som piggade upp och gav lite extra energi.

öst ånglok

Så kom äntligen Bengtemölla. Det var verkligen ett delmål. I Bengtemölla fanns min drop bag med nya skor, skavsårsplåster, mat och lite annat. Dessutom visste jag att när jag kommer dit är jag lite mer än halvvägs, så det var riktigt skönt att äntligen komma dit.

Men väl där träffade jag andra löpare som beslutat sig för att bryta och jag var väldigt tveksam till om jag själv skulle orka fortsätta. Fötterna gjorde ont, benen var så himla trötta, ryggen var jättetrött och det var så himla lockande att bara sätta sig ner och dricka kaffe och låta någon hämta mig. Jag tänkte att strunt samma om jag kliver av, isåfall har jag ju redan gjort ett riktigt bra pass – 32 tunga kilometer, årets distansrekord osv. Men efter att ha bytt skor, suttit ner en stund, gått på toa, ätit lite chips och kexchoklad och druckit varm blåbärssoppa, kändes det lite bättre och jag beslöt mig för att fortsätta.

Bengtemölla – Vantalängan (32-51 km)

Från Bengtemölla till Vantalängan sprang vi på vägar som jag inte känner till särskilt bra, vilket nog var en stor fördel just då. Det innebar att jag kunde fokusera på nya vyer och okända stigar, istället för att känna efter hur ont det gjorde. För nu började det nämligen göra ganska ont i fotlederna/benhinnorna. Tidigare hade det varit roligt att springa nedför men nu gick det helt enkelt inte för det gjorde så jäkla ont. Nu kunde jag bara småjogga på platten, men nedför var helt uteslutet. Och ärligt talat gick jag väldigt mycket även på platten, det var nog ungefär lika delar gång och jogg sista halvan av loppet.

öst drakamöllan

Här var det också hur fint som helst. Branta backar, ljung, stenmurar och stättor. Hit ska jag absolut köra med Rut och dottern på utflykt nu till våren.

öst drakamöllan mur

Men det var backigt. Så sjukt backigt. Inte för att det var någon överraskning, alla österlenbor vet ju att området kring Brösarp är backigt (Brösarps backar heter ju trots allt Brösarps backar av en anledning). Och arrangörerna verkade medvetet ha valt att lägga banan där det var som mest backigt, förmodligen för att samla många höjdmeter.

Framme vid Vantalängan fanns den sista vätskekontrollen, med chips och kladdkaka och kaffe. Så himla gott. Trots att jag var sjukt trött och det gjorde jätteont i fotlederna kändes allt superbra här. Sista biten känner jag väl till, jag visste precis hur jag skulle springa och jag visste att jag hade gott om tid på mig. Stannade och pratade med funktionärerna en stund och försökte peppa dem till att ställa upp i loppet nästa år.

Vantalängan – Christinehof (51-59 km)

Sista biten går längs med antingen Skåneleden eller Backaleden längs med Verkeån (lederna går på var sida om ån och jag vet inte riktigt vilken som är vilken). Här är det så himla fint. Hade det varit någon vecka senare hade det funnits fullt av vitsippor, och man kunde ana att de var på väg att slå ut på vissa ställen.

Jag gick och småjoggade om vartannat. På något ställe där jag gick stod det en fotograf, så då blev jag ju tvungen att jogga för att det skulle se lite bättre ut på bild 😉

Framme vid Hallamölla stod en funktionär och sade att det bara var 4,5 km kvar. Bara 4,5 km? Jag hade räknat med att det skulle vara 8 km kvar, och vågade inte riktigt tro på henne. Men så fort hon sade det började kroppen jubla av lättnad. 4,5 km hade jag kunnat promenera och ändå ha gott om tid innan målet stängde. Men hade det varit fel och det visat sig vara längre än 4,5 km, då hade jag nog blivit helt knäckt.

Snart passerade jag Alunbruket och jag blev lättad över att inte behöva ta mig upp och ner i de branta backarna som ligger där, som var med i loppet första gången jag sprang Österlen Spring Trail (då halvmaran). Vi passerade Alunbrukets kaffestuga där jag varit på löparläger i mars, och då visste jag att det bara var en liten bit kvar. När jag äntligen kunde se Christinehofs slott, där målgången var, kunde jag inte sluta le 🙂

Så jäkla nöjd och stolt över att jag tog mig runt, trots att jag hade velat bryta halvvägs och trots att jag sprungit så lite långpass i vår. Det känns så häftigt nu, att min kropp har kunnat transportera mig 59 km till fots!

öst medalj

Dagen efter

Nu morgonen efter är jag ärligt talat lite besviken över natten. Jag hade sett framför mig hur jag somnade som en sten och sov djupt hela natten, men jag har varit vaken jättemycket i natt. Kanske är kroppen fortfarande ”igång” efter loppet, eller kanske är den för upptagen med att ha ont för att kunna sova ordentligt. Fotlederna, framförallt den högra, har fått rejält med stryk. Den högra foten går knappt att böja/räta ut och fotleden är typ dubbelt så tjock som den vänstra.

Höfter och knän är dock förvånansvärt oberörda. Det var högerknät jag varit orolig för innan, eftersom jag till och från har problem med ett löparknä på höger sida.

På högra foten har jag en stilig blodblåsa, men den besparar jag er bildbevis på.

På läpparna har jag ett stort leende, och det kommer nog inte att försvinna på många dagar. Nu ska vi snart till Tomelilla golfkrog och käka återhämtningsbrunch!

18 reaktioner på ”Österlen Spring Trail Ultra race report

  1. wooow alltså! Jäklar så bra gjort! Hela alltet såklart, men jag är extra imponerad av att du fortsatte efter stoppet på halva sträckan. Där hade jag ju lätt valt att stanna, haha!
    Jag sover också skitkasst natten efter ett lopp/urladdning. Kroppen är helt uppe i varv och ofta har jag myrkrypningar i benen. I natt sover du nog bättre 😉

    Gilla

  2. Grattis till väl genomfört lopp! Känns som man var med i loppet när man läste din recension 😀
    Kanske något man skulle sikta på till nästa år…

    Gilla

    1. Oj tryckte för fort på knapparna och råkade skicka innan jag var klar… anyway. Jätteimpad av din insats. Hoppas få uppleva samma bravad nästa år! Heja heja dig!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s