Sprintorienteringsstafett ur nybörjarperspektiv

Jo, det var ju en grej jag var lite nervös för den här veckan, nämligen att jag hade råkat bli anmäld till en tävling i sprintorientering i stafettform.

Jag har väldigt blandade känslor inför stafetter. Det är roligt eftersom det är kul att springa ihop med andra, hela den sociala grejen runt omkring. Och jag brukar mer allvar när det är fler som påverkas av mitt resultat. Men det är just det där, att det är fler som påverkas av mitt resultat. Tänk om jag sabbar för hela laget? Tänk om jag springer så långsamt eller vilse att den som ska ta över stafettpinnen efter mig inte ens får starta?

Hur som helst begav vi oss till Lund idag, två stafettlag från Simrishamns orienteringsklubb. I mitt lag var vi bara två personer, och vi skulle springa vars två sträckor. Jag har aldrig sprungit sprintorientering förr, så bara det var ju nytt. Sprintorientering är orientering i stads-/parkmiljö och som namnet antyder förväntas det gå snabbare än orientering ute i skogen. Ähum. Det där medför ju också en viss ångest, på samma sätt som ett femkilometerslopp medför hundra gånger mer ångest än ett ultralopp, för i det senare är det ju ingen som förväntar sig att man ska springa fort.

Inför start gick jag omkring och försökte förstå mig på alltsammans; hur och var stämplar man, hur går växlingen till, var är målgången osv. Det finns uppenbarligen en hel del regler som erfarna orienterare känner till, som jag inte har en aning om. På något ställe kom flera funktionärer och skrålade ”Förbjudet område!” efter mig. Jag hade inte sett några avspärrningsband, men uppenbarligen fattade alla utom jag att det var förbjudet område eftersom ingen annan gick där.

Starten gick och sen gällde det att hålla sig i närheten av växlingsområdet i lagom tid tills lagkamraten skulle dyka upp och växla. I växlingen slet Löpare 1 åt sig en karta och lämnade den till Löpare 2, som alltså inte hade fått se och studera kartan i förväg.

Jag hade sträckorna två och fyra och till min förvåning gick det ganska bra. Det var kanske tre-fyra kontroller (av ca 20 totalt på de två sträckorna) som jag fick leta lite extra efter, där jag kom från fel håll av en lång häck och fick springa hela vägen runt, eller där jag råkat springa en gata för långt och hamnat på fel hyreshusgård. Men bortsett från dem flöt det på väldigt bra. Snabbt gick det visserligen inte. Jag kan absolut inte läsa karta och springa samtidigt, men jag hittade iallafall alla kontrollerna och fick godkänt på båda sträckorna.

Efter målgång blev det obligatorisk efter-lopp-fika. Träffade Piggelina-Anna i vimlet (om man nu kan kalla en orienteringspublik på en liten innergård för vimlet) och pratade lite långlopp, köpte en egen kompass inför kommande orienteringsäventyr, kollade på utbudet av löparskor som man alltid behöver fler av (men lyckades motstå) och njöt av känslan av att inte ha gjort bort mig och sabbat för laget 🙂

Orienteringstävling fika

2 reaktioner på ”Sprintorienteringsstafett ur nybörjarperspektiv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s