Trött tisdag

Sitter här med en sån där förlamande träningsvärk/trötthet som man kan få när man har träningsvärk i kombination med förkylning. Träningsvärken blir liksom mycket värre om den sammanfaller med förkylning. Och den sitter inte bara i musklerna utan även i huvudet. Helt slagen.

Igår drog jag på mig Actic-kläderna igen och ryckte in för en kollega som behövde vara ledig. Inte helt lyckat känner jag såhär i efterhand. Jag höll ett skivstångspass och ett seniorjympapass, och därefter receptionstid resten av dagen. Det i kombination med en förkylning som jag trodde skulle ge med sig snart, men uppenbarligen inte gör det. När jag kom hem var jag så trött att jag släpade mig ut i trädgården där maken höll på att bygga en ny rabatt, lade mig på gräsmattan och orkade inte ens resa mig trots att jag hade lagt mig intill ett myrbo och myrorna kröp över mina ben. Orkade med möda ta en promenad med Rut, men däckade sen i soffan som en sten. Innan jag somnade låg jag förresten och var jättesugen på passionsfrukt, vilket fanns i köket tre meter därifrån, men jag orkade varken gå och hämta dem eller be maken hämta dem åt mig. (Bra idag dock, annars hade de ju inte funnits kvar till frukost.)

Actictröja

Idag är jag så glad att jag har stillasittande datorjobb. Just idag är det så jäkla skönt. Bara få sitta stilla och knappa. Dricker ganska mycket kaffe men varvar med citron och ingefärsdryck. Det smakar helt fel i värmen men inbillar mig att det ska jaga bort förkylningen. Det hade varit rätt bra att bli av med den eftersom resten av veckan innehåller en hel del fysiskt krävande grejer. Har bland annat råkat bli anmäld till ett stafettlag i orientering (trots att jag uttryckligen varnade för att jag är nybörjare, aldrig har sprungit sprintorientering och troligtvis kommer att sänka hela laget). Ska träffa gruppen jag ska löpcoacha för första gången. Och dessutom har jag ett PT-pass inbokat där jag bett om springa-snabbt-tema. Egentligen borde jag nog boka av hälften men man är inte alltid så smart när det gäller roliga grejer.

Inför obligatorisk semester i maj

När jag lade upp en bild på Instagram nu i veckan taggade jag den med #införobligatorisksemesterimaj. Halvt på skämt, halvt på allvar. Förr, när jag hade vanligt kontorsjobb och vanliga arbetstider, var jag alltid helt knäckt på våren när det äntligen hade blivit fint väder ute men man var tvungen att vara inne och jobba. Jag kunde nästan bryta ihop och börja gråta bara av tanken på att behöva vara inomhus den perioden. Så lite allvar är det nog i den där taggen.

Denna veckan har dock varit riktigt lyxig. Jag blev klar med jobbet som jag hade deadline på i söndags, skickade in min rapport vid elvatiden i söndags kväll och därefter tänkte jag att nu tar jag helg. Igår var jag hos min kompis som driver en handelsträdgård, där jag hjälpte dem att fotografera till hemsida och sociala medier. Innan dess promenad med Rut och en tvåmilarunda på cykeln först längs med havet till Baskemölla och sedan upp i Gylleboskogen. Så himla härligt, men riktigt varmt och rejält blåsigt ute på raksträckorna, så när jag väl kom in i skogen var det en lättnad att slippa ifrån solen och blåsten.

glad cyklist

Idag har jag varit på ett joggmöte inför ett litet löpcoachuppdrag där jag ska hjälpa till att coacha en företagsgrupp nybörjarlöpare. Roligt! Passande nog höll vi mötet under en supervarm jogg på och runt Stenshuvud, bland annat min favoritstig nere vid fyren där det är jättestenigt och man får trippa fram bland stenarna. Planen var att äta lunch efteråt men det blev ändrade planer, vilket troligtvis gjorde övriga lunchgästers upplevelse lite trevligare då de slapp två genomblöta svettluktande lunchare vid bordet sidanom.

Väl hemma käkade jag morotssoppa och mackor på uteplatsen, läste engelsk deckare och körde sedan lite yoga för första gången sedan evigheters evighet.

Såhär borde alla få ha det i maj.

Promenad i havet

Toughest family race report

Förra helgen tog jag och dottern begreppet familjerastning till en helt ny nivå genom att köra Toughest Family. Så himla roligt!

Toughest Family är, precis som det låter, familjevarianten av hinderbanan Toughest. Föräldrar och barn kör tillsammans som ett lag och hjälps åt genom hindren.

Vi var på plats en dryg timme innan start och hade gott om tid att gå runt och kika bland utställarna, studera hindren i förväg och kolla på dem som hade startat tidigare än oss. Framförallt kollade vi på lerhindret, som bestod av tre-fyra leriga små kullar med djup lervälling emellan. Barnen hade lervällingen upp till brösthöjd, så det var ganska djupt.

Min bror kom dit och hejade och fotade oss, och när vi träffade honom efter en stund var dottern så taggad att hon höll på att spricka. ”Jag är så taggad! Jag är så väldigt taggad!” ropade hon när hon fick syn på honom.

Innan start fick vi ansiktsmålningar i ett grönt och lila mönster. Våra favoritfärger. Min målning försvann dock efter halva loppet, då jag åkte en sjukt hög rutschkana rakt ner i kanalen.

Hur som helst kom vi till start supertaggade. Vi lufsade på i lagom jogg mellan hindren som bestod av en massa olika slags klättring, svingande i ringar, balansgång, lervälling, krypande under låga nät, spurt uppför en brant ramp samt dödsrutschkanan. Det enda hindret jag tvekade inför var just rutschkanan. Lånar en bild från Toughest för att ni ska få en bild av hur det kändes när man satt där på kanten och tittade ner.

toughest rutschkana
Bild: Jacques Holst

Alltså, det var högt. Och när man såg de andra åka ner, hur sjukt snabbt det gick, var det ganska läskigt. Jag funderade ganska länge innan jag släppte taget, men kom fram till att jag hade ångrat mig enormt om jag inte åkte, så till slut släppte jag. Och jäklar vad fort det gick! Och jäklar vad glad jag var att dottern inte hade velat åka. Snacka om att jag hade varit nervös om hon skulle åka efter att jag hade känt på hur fort det gick och hur upp och ner världen blev då jag kom i vattnet.

Resten av hindren var dock mindre av dödslängtankaraktär. Vi hjälptes åt på sådana som var för höga för henne, men i vissa hade hon fördel för att hon är lite mindre och smidigare.

toughest family5

Min bror hängde med runt banan och fotade och hejade. Flera av hindren ställde ganska stort krav på greppstyrka, som att svinga sig i ringar och gå armgång, och där fick jag ge upp ungefär efter halva sträckan. Men jag klarade iallafall halva.

Toughest Family Malmö 2018

Loppet  var drygt 2 km långt och efter mål var dottern fortfarande lika taggad som inför start, så hon föreslog att vi vi skulle gömma våra medaljer och låtsas som att vi inte hade sprungit och köra ett varv till 🙂 Känns som ett ganska bra betyg på dagen.

Det här gör vi lätt om! Sjukt rolig grej, lagom nivå på banan, massa prova-på runt omkring. Att det dessutom var jättefint väder och att det var så varmt i havet att vi kunde tvätta av oss leran och ligga i vattnet och plaska jättelänge gjorde ju inte dagen sämre.

 

 

Förlåt kroppen …

… för att jag tvingar dig att sitta vid datorn jättemånga timmar varje dag tills ryggen och nacken blir alldeles stel och krum, ögonen irriterade och huvudet översvämmat av information.

dator och kaffe

Ändå är det här jobba-hemifrån-upplägget något som jag har drömt om tidigare, då jag nyss hade sagt upp mig från ett heltidsjobb på kontor och fantiserade om en annan vardag. Att sitta och jobba i soffan alt. i solen på uteplatsen, och klämma in både promenader och joggpauser under dagen.

Och det ÄR skönt, men jag hade uppenbarligen glömt bort vad fenomenet att spendera många timmar framför datorn gör med kroppen.

Fem dagar till deadline. Därefter ska jag bland annat göra ett gästspel på gymmet, fixa nya etiketter till marmeladerna i gårdsbutiken, berätta om ett par nya cykelhandskar och en härlig cykelpodd samt ett roligt löpcoachuppdrag 🙂

Prestationsfrihet och mysträning

De senaste veckorna har tillhört kategorin Favoritträningsveckor eftersom de har varit de där veckorna efter ett stort lopp, då man äntligen genomfört det man har tränat för under en lång tid, och därefter bara kan glida runt och mysträna helt utan prestationskrav. Det är så jäkla gött! Inga krav på kilometer eller tider, ingen tråkig men nödvändig inför-lopp-prehab, inget tvinga sig till styrketräning som man vet är bra på alla sätt men också apatråkig på alla sätt. Bara göra precis det man känner för, utan minsta tanke på att det ska ge något särskilt resultat.

MTB i sandaler

Så de senaste veckorna har varit ganska varierande träningsmässigt. Tre härliga MTB-rundor, varav en tuff med guidning kring Brösarp och två lättare hemmaomkring med dottern. Ett PT-pass på Friskis med fokus på explosivitet och sprintlöpning (!). Ett cirkelgympass som min kompis håller i. Ett Friskis familjefyspass med dottern. En orienteringstävling i Hörby (för övrigt min första orienteringstävling någonsin, hyfsat vilse). Två mysjoggar, varav en runt Gyllebosjön i eftermiddags inkl premiärdopp i sjön efteråt 🙂

Vitsippejogg

Och än har jag inte minsta lilla tanke på att anmäla mig till något nytt lopp, jag vill bara stanna i den här prestationsfria träningsbubblan så länge som möjligt.

Jobbmässigt vill min kropp dock inte stanna i den nuvarande bubblan, som består av X antal timmars datorjobb om dagen, särskilt länge till. Kroppen har verkligen vant sig av med att sitta vid en dator (eller rättare sagt böjd över datorn som ligger i knät) och varje kväll är rygg och nacke helt förstörda. Somnar på spikmattan varenda kväll och varenda morgon blir jag lika förvånad över att jag på något sätt har tagit bort spikmattan och lagt den på golvet, men jag har inte minsta lilla minne av att jag har tagit bort den. Kanske är det maken som tar bort den? Om en dryg vecka är det deadline på det uppdrag jag håller på med just nu, och jag tror kroppen kommer att jubla när jag väl skickar in min rapport och kan lägga undan datorn i några dagar.

Inte särskilt jobbigt

Fredagkvällen till ära listar jag tre saker som inte är särskilt jobbiga.

  • När nätet kraschar medan man har datorjobb och man därmed inte kan jobba vidare utan blir tvungen att ta en joggpaus.
  • Att åka direkt från skolhämtning till Friskis familjefys, för att sedan komma hem till färdiga rester sedan gårdagens middag. Rester är världens bästa mat, lätt!
  • Löpning på våren då allt är alldeles nygrönt, nyblommande och doftande.

Vårlöpning

Provjogg, nystart och skärgårdsmord

Idag har jag kört första provjoggen efter Österlen Spring Trail för en dryg vecka sedan och nu känns foten ganska normal igen. Klart joggduglig 🙂

Provjoggen bestod av 2,3 km kvällsorientering med dottern i Gylleboskogen med Simrishamns orienteringsklubb, med vilka jag för övrigt ska åka på min första orienteringstävling någonsin i helgen. Spännande. Jag misstänker att jag kommer att snurra bort mig totalt. Att hitta kontrollerna på träningarna här hemma omkring är väl en sak, då kan jag ju alla stigar, så det är ju egentligen lite fusk. Att orientera på ett nytt ställe lär ju vara en helt annan sak. Hoppas att arrangörerna har förberett för skallgång efter eventuella bortsprungna nybörjare.

Det är mycket som är nytt den här våren, inte bara orienteringstävlingsdebuten.

Idag har jag påbörjat ett nytt extrajobb, och detta blir den sista veckan jag jobbar på gymmet. Det har varit roligt och trevligt på alla sätt, trevliga motionärer och trevliga kollegor, men jag har upptäckt hur mycket jag saknar att ha normala arbetstider. Att vara ledig på kvällarna och helgerna när familjen är ledig. Så därför har jag bestämt mig för att sluta.

Nya rutiner igen, alltså. Den närmaste tiden ska jag jobba med ett tillfälligt uppdrag som jag sköter hemifrån. Riktigt smidigt. Varva jobb någon timme med Rut-promenad, lite jobb till, lunchjogg, lite jobb till, pilla ogräs i trädgården osv. Enda problemet är att jag har kommit in i ett skärgårdsdeckarstim och hittar den ena spännande skärgårdsdeckaren efter den andra. Så det gäller att ha ordentlig disciplin och inte fastna i böckerna utan faktiskt jobba om dagarna.

Jobb planering

Varje gång jag ändrar rutiner på ett sådant sätt, byter jobb eller liknande, får jag en riktig nystartskänsla. Och för att förstärka brytpunkten mellan rutinerna jag har haft de senaste månaderna och de nya rutinerna som börjar nu, så har jag skaffat en ny kalender. Gamla kalendern hörde till de gamla rutinerna, och de nya rutinerna får ny plats i en helt oskriven kalender. Än är den väldigt tom, och det är en himla skön känsla. Tids nog lär den också fyllas, men först kan den få vara luftig ett tag.

Nu blir det skärgårdsmord a la Camilla Läckberg. Gokväll!

 

MTB-porr och högsommarchock

I fredags hängde jag med Helena som driver Jordnära upplevelser, där hon bland annat anordnar löpguidningar och löparläger, på en så jäkla grym MTB-tur i skogarna och backarna kring Brösarp. Så mycket tuffare, mer tekniskt, vackrare och roligare än mina vanliga turer här hemma omkring! Jag är helt salig såhär i efterhand. Nu vill jag bara cykla hela tiden! 🙂

Vi startade vid Källagården och gav oss in på slingorna vid idrottsplatsen i Brösarp. Redan efter ett par hundra meter kom världens mördarbacke som jag inte ens kom upp i utan fick hoppa av och leda cykeln. Slingorna i Brösarp är betydligt mer backiga än slingorna i Gyllebo och de slingrar sig ganska mycket fram och tillbaka, så det blir betydligt mer svängar, mer att parera, mer att vara uppmärksam på och reagera snabbt på, än vad jag är van vid.

I skogen har vitsipporna slagit ut och allt har plötsligt förvandlats från färglöst vintertrött till intensivt grönt. Mitt inne i skogen pekade Helena på en gran som någon hade julpyntat och fortfarande stod kvar med glittrande julpynt.

Efter några varv inne på slingorna korsade vi väg 19 och rullade in på en vandringsled i närheten av Vantalängan. Där blev det ännu mer tekniskt. En smal stig gick precis intill en brant ner mot Brunnsviksbäcken, och där fick jag fokusera riktigt för att inte komma för nära kanten. Därefter kom vi in i ett område som verkade ha körts upp av skogsmaskiner för länge sedan, och stigen hade därmed blivit extremt guppig i skogsmaskinernas spår. Det var rejält varmt och handsvetten gjorde att jag höll på att tappa taget om styret hela tiden. Föreställ er lyxen när vi kom förbi Tockabjärs källa och kunde stanna och dricka iskallt källvatten mitt ute i skogen.

MTB kring Brösarp

Efter drickapausen cyklade vi mot Brösarps norra backar, där några av de tuffaste backarna på förra helgens ultra fanns. Men jag kan lova att backarna var betydligt lättare att ta sig uppför joggandes än på cykel. Herrejävlar vad brant. Jag fick hoppa av och gå gång på gång på gång och kände mig rätt klen jämfört med Helena som bara trampade på oavsett lutning. Men utsikten när man kommer upp på backarna gör det ju värt varenda svettdroppe.

Efter Brösarps backar styrde vi mot Bengtemölla, och den här sista biten var det stättorna som var den stora utmaningen. Att lyfta och trixa cykeln över stättorna utan att fastna/slå den i skallen/slå den på smalbenen/tappa den var inte helt lätt. Men efter typ tio stättor gick det faktiskt rätt bra. Jag lyckades dänga cykeln i huvudet på mig själv en gång och riva upp benet en gång, men för att vara nybörjare i att släpa cykel över stättor tycker jag ändå det är ett helt OK utfall 🙂

mtb brösarp

Efter två mil trixig cykling i stekande sol tog vi en välförtjänt glasspaus vid bageriet i Brösarp. Sån jäkla härlig dag! Och så himla ofattbart att vi för mindre än tre veckor sedan hade snöstorm här. Snacka om sommarchock.

Två dagar efter ultran

Sedan lördagens naturupplevelse (aka långvarig misshandel av fotled) har jag gjort följande:

  • Ätit en stabil återhämtningsbrunch dagen efter. Bra planerat, men konstigt nog var jag inte så hungrig som jag trodde.
  • Kollat jättemycket på andra deltagares bilder från loppet på Instagram.
  • Suttit rätt mycket i soffan. Läst ut en av Mari Ljungstedts Gran Canaria-deckare.
  • Jobbat på gymmet idag, varav en halvtimme bestod av att leda skivstångspass. Tänkte att det går nog bra, för man står liksom stilla på ett ställe, det är inga snabba lägesförändringar eller hopp. Seniorjympapasset som jag brukar ha på måndagar bytte jag dock bort, det hade foten inte klarat.
  • Vilat ganska mycket, men konstigt nog har jag inte varit så trött som jag trodde.

Kort sagt kan man säga att det har varit sköna dagar nu efteråt, att få lulla omkring och känna mig riktigt nöjd med att ha genomfört det jag hade tagit mig för. Men på något sätt känns det som om jag har blivit lurad på hungern och tröttheten. Jag hade föreställt mig att jag skulle vara så sjukt trött att jag typ bara skulle sova i tre dagar – och jag älskar att sova, så det hade varit en ren lyx. Och att jag skulle vara så hungrig att jag skulle äta allt som kom i min väg, vilket också hade varit lyx. Men jag har liksom inte kommit upp i den grad av hunger och trötthet som jag hade föreställt mig, och det känns lite snopet.

Frågan är då – hur långt måste man springa för att bli så trött och så hungrig som jag drömt om? 😉

Kaffe efter löpning

Österlen Spring Trail Ultra race report

Det gick! 🙂 Jag tog mig faktiskt igenom hela de sex milen igår! Sitter med datorn i knäet i sängen nu och dricker kaffe och njuter av den malande långpasströttheten som inte riktigt har lagt sig än, och jag är SÅ jäkla nöjd.

Jag tror att jag delar upp den här race reporten i etapper, vilket kan ha en poäng både för att det blir lättare att hänga med och för att underlag och omgivningar varierade så oerhört under loppet.

Simrishamn – Stenshuvud (14 första kilometrarna)

När jag läste banbeskrivningen i förväg hade jag tänkt att de första två milen är lätta för där följer man bara stranden och då är det platt. Det var bara det att jag hade glömt den lilla detaljen att stranden består av sand med olika förmåga att packa sig och olika förmåga att få en löpare att sjunka ner och kasa omkring, och en lång del av stranden består dessutom av klappersten.

Redan i Simrishamn leddes vi ut på stranden som består av grovkornig sand som inte packar sig utan gör att man sjunker ner djupt i den. Redan där började det suga rejält i benen.

Därefter följde ett fint parti där vi följde Skåneleden norrut, på fin lättsprungen stig genom Baskemölla och Vik. Där kändes allt toppen, jag sprang omkring och log som ett fån och var sådär löjligt lycklig över att få vara ute en hel dag och ha en kropp som tål det.

Efter Vik följer ett parti med klapperstensstrand, och där gick det knappt att springa. Jag gick nästan hela vägen och höll ungefär samma tempo som när jag försökte springa. Alltså lika bra att gå.

Österlen Spring Trail Ultra 2018

Sen kom Knäbäckshusen och där var det mer finkornig sand som var bättre packad än sanden efter Simrishamn. Betydligt lättare och finare. Humöret på topp!

öst knäbäck

Lite trixiga partier här och där. På ett ställe en brant med rasrisk där man kunde ta ett rep till hjälp för att ta sig upp.

Österlen Spring Trail Ultra 2018

Stenshuvud – Kivik (ca 14-22 km)

När vi kom fram till Stenshuvud sprang vi upp mot parkeringen och följde sedan bilvägen uppför en lång seg backe. Jag hade bestämt redan i förväg att jag skulle gå i alla backar, vilket var jäkligt skönt. Till slut blev det en lättnad när det dök upp backar för efter ett tag kändes det mindre jobbigt att gå uppför backar än att springa nedför eller på platten.

Sedan styrde vi mot Kivik på en väg med fantastisk utsikt över odlingarna och stranden norröver. Jag hade vanliga löparskor den första halvan just för att jag visste att det skulle vara mycket asfalt här, och jag gillar inte terrängskor på asfalt.

I Kivik möttes vi av första matkontrollen. Buhres fisk hade ställt upp ett bord utanför sin butik där de bjöd på varmrökt lax och tunnbrödsklämmor med goda grejer i. Så sjukt gott! Just då hade förmodligen allt varit gott, men att dessutom bli bjuden på riktigt goda fiskgrejer var ju världens lyx. Genom Kivik sprang vi i kringelikrokar upp och ner på smågatorna. Undrade lite varför vi inte bara sprang raka vägen nere vid havet men gissade att det berodde på att man skulle samla höjdmeter. Nere vid kapellet precis norr om Kivik stod maken och dottern och hejade och bjöd på kaffe. Lätt årets godaste kaffe! Jag fick en lyckosten av dottern, som jag sen hade i handen när jag fick håll. Stannade och pratade med dem en stund och blev omsprungen av jättemånga löpare, så när jag startade igen trodde jag att jag var sist och var lite orolig att jag kommit efter den som skulle springa/cykla efter den sista löparen för att sluta ledet.

Kivik – Bengtemölla (22-32 km)

Efter Kivik blev det sand igen. Vi sprang genom Vitemölla, över Klammersbäck och via stigarna precis innanför stranden upp mot Skepparpsgården. Det var inte lika sandigt som mellan Simrishamn och Stenshuvud, men stigarna släppte ändå fram ganska mycket sand så det var inte helt lättsprunget. Men så himla fint. Detta är bland mina favoritställen, och jag bara sprang och njöt av naturen. Men det började bli tungt i benen, all sand och brist på långpass tog ut sin rätt, och jag gick ganska mycket redan här.

Efter Skepparpsgården lämnade vi stranden och fortsatte förbi Havängs utemuseum in i Havängs sommarby, och sedan vidare mot Bengtemölla som ligger bakom Brösarp. Mycket backar och stättor. Upp och ner. Det sög rejält i benen och jag började tvivla på hur länge till jag skulle orka. Kollade på reptiderna. Visste att jag skulle klara reptiden vid Bengtemölla, dit våra drop bags hade transporterats, men efter det hade jag mycket sämre koll på banan och visste inte alls om nästa reptider var rimliga att klara av.

En liten bit innan Bengtemölla stod det plötsligt ett gammalt ånglok som vi skulle ta oss igenom. Haha jätterolig grej, men det var ganska trixigt att framförallt klättra ut och ner ur loket när man redan var så trött. Men det var en kul grej som piggade upp och gav lite extra energi.

öst ånglok

Så kom äntligen Bengtemölla. Det var verkligen ett delmål. I Bengtemölla fanns min drop bag med nya skor, skavsårsplåster, mat och lite annat. Dessutom visste jag att när jag kommer dit är jag lite mer än halvvägs, så det var riktigt skönt att äntligen komma dit.

Men väl där träffade jag andra löpare som beslutat sig för att bryta och jag var väldigt tveksam till om jag själv skulle orka fortsätta. Fötterna gjorde ont, benen var så himla trötta, ryggen var jättetrött och det var så himla lockande att bara sätta sig ner och dricka kaffe och låta någon hämta mig. Jag tänkte att strunt samma om jag kliver av, isåfall har jag ju redan gjort ett riktigt bra pass – 32 tunga kilometer, årets distansrekord osv. Men efter att ha bytt skor, suttit ner en stund, gått på toa, ätit lite chips och kexchoklad och druckit varm blåbärssoppa, kändes det lite bättre och jag beslöt mig för att fortsätta.

Bengtemölla – Vantalängan (32-51 km)

Från Bengtemölla till Vantalängan sprang vi på vägar som jag inte känner till särskilt bra, vilket nog var en stor fördel just då. Det innebar att jag kunde fokusera på nya vyer och okända stigar, istället för att känna efter hur ont det gjorde. För nu började det nämligen göra ganska ont i fotlederna/benhinnorna. Tidigare hade det varit roligt att springa nedför men nu gick det helt enkelt inte för det gjorde så jäkla ont. Nu kunde jag bara småjogga på platten, men nedför var helt uteslutet. Och ärligt talat gick jag väldigt mycket även på platten, det var nog ungefär lika delar gång och jogg sista halvan av loppet.

öst drakamöllan

Här var det också hur fint som helst. Branta backar, ljung, stenmurar och stättor. Hit ska jag absolut köra med Rut och dottern på utflykt nu till våren.

öst drakamöllan mur

Men det var backigt. Så sjukt backigt. Inte för att det var någon överraskning, alla österlenbor vet ju att området kring Brösarp är backigt (Brösarps backar heter ju trots allt Brösarps backar av en anledning). Och arrangörerna verkade medvetet ha valt att lägga banan där det var som mest backigt, förmodligen för att samla många höjdmeter.

Framme vid Vantalängan fanns den sista vätskekontrollen, med chips och kladdkaka och kaffe. Så himla gott. Trots att jag var sjukt trött och det gjorde jätteont i fotlederna kändes allt superbra här. Sista biten känner jag väl till, jag visste precis hur jag skulle springa och jag visste att jag hade gott om tid på mig. Stannade och pratade med funktionärerna en stund och försökte peppa dem till att ställa upp i loppet nästa år.

Vantalängan – Christinehof (51-59 km)

Sista biten går längs med antingen Skåneleden eller Backaleden längs med Verkeån (lederna går på var sida om ån och jag vet inte riktigt vilken som är vilken). Här är det så himla fint. Hade det varit någon vecka senare hade det funnits fullt av vitsippor, och man kunde ana att de var på väg att slå ut på vissa ställen.

Jag gick och småjoggade om vartannat. På något ställe där jag gick stod det en fotograf, så då blev jag ju tvungen att jogga för att det skulle se lite bättre ut på bild 😉

Framme vid Hallamölla stod en funktionär och sade att det bara var 4,5 km kvar. Bara 4,5 km? Jag hade räknat med att det skulle vara 8 km kvar, och vågade inte riktigt tro på henne. Men så fort hon sade det började kroppen jubla av lättnad. 4,5 km hade jag kunnat promenera och ändå ha gott om tid innan målet stängde. Men hade det varit fel och det visat sig vara längre än 4,5 km, då hade jag nog blivit helt knäckt.

Snart passerade jag Alunbruket och jag blev lättad över att inte behöva ta mig upp och ner i de branta backarna som ligger där, som var med i loppet första gången jag sprang Österlen Spring Trail (då halvmaran). Vi passerade Alunbrukets kaffestuga där jag varit på löparläger i mars, och då visste jag att det bara var en liten bit kvar. När jag äntligen kunde se Christinehofs slott, där målgången var, kunde jag inte sluta le 🙂

Så jäkla nöjd och stolt över att jag tog mig runt, trots att jag hade velat bryta halvvägs och trots att jag sprungit så lite långpass i vår. Det känns så häftigt nu, att min kropp har kunnat transportera mig 59 km till fots!

öst medalj

Dagen efter

Nu morgonen efter är jag ärligt talat lite besviken över natten. Jag hade sett framför mig hur jag somnade som en sten och sov djupt hela natten, men jag har varit vaken jättemycket i natt. Kanske är kroppen fortfarande ”igång” efter loppet, eller kanske är den för upptagen med att ha ont för att kunna sova ordentligt. Fotlederna, framförallt den högra, har fått rejält med stryk. Den högra foten går knappt att böja/räta ut och fotleden är typ dubbelt så tjock som den vänstra.

Höfter och knän är dock förvånansvärt oberörda. Det var högerknät jag varit orolig för innan, eftersom jag till och från har problem med ett löparknä på höger sida.

På högra foten har jag en stilig blodblåsa, men den besparar jag er bildbevis på.

På läpparna har jag ett stort leende, och det kommer nog inte att försvinna på många dagar. Nu ska vi snart till Tomelilla golfkrog och käka återhämtningsbrunch!