Favorit i repris: 100-milajakten

2016 kom jag på någonstans under hösten att det inte hade varit omöjligt att nå 100 mil löpning under året, om jag bara brukade lite allvar de sista månaderna. Och gissa vad? Jo, jag har fått precis samma idé nu.

I skrivande stund ligger jag på 583 km sprungna hittills under året. Således har jag knappt fyra månader på mig att skrapa ihop de resterande 417. Det borde väl inte vara helt omöjligt? Mycket löpning för att vara jag, men inte på något vis omöjligt.

För att få till det här har jag två planer och ett peppigt statistikhjälpmedel som så att säga ska vara nyckeln till framgång.

Morgonjogg mellan skollämning och jobb

Jag har en dryg timme mellan att jag lämnar dottern i skolan och jag börjar jobba. Förr var den timmen alltid vigd åt lugna promenader med Rut, men nu försöker jag göra något annat vettigt av den. Så ofta som möjligt ska jag försöka morgonjogga och avsluta joggen med ett dopp i havet. Som igår, då jag parkerade vid Vitemölle och joggade mot Haväng, fick ihop 6,4 sköna kilometer följt av ett bad för att skölja bort svetten inför jobbdagen.

Löpning Haväng

Ultraintervaller

Under min 100-milajakt 2016 funderade jag på att testa ultraintervaller, men det blev aldrig av. Men nu tänkte jag göra ett försök. Inte att som hårdingarna köra åtta intervaller på ett dygn, utan en mer lagom variant. Fyra intervaller om vardera en timme tänkte jag köra. Det är en rejäl utmaning, men det borde inte ta död på mig fullständigt. Kl 6, kl 9, kl 15 och kl 18 tänkte jag köra. Jag har inget som helst behov av att springa nattintervallerna, som enligt konceptet körs vid midnatt och kl 3. Då sover jag. Eller kl 21 för den delen. Då har jag däckat i soffan.

Statistikpeppen

jogg.se kan man knappa in ett mätbart träningsmål, antingen mätt i distans eller tid, och sedan följa hur man närmar sig (eller fjärmar sig från) målet. Sånt gillar jag.

Jag har knappat in målet att nå 1000 km under 2018, och har fått ett diagram som visar hur jag närmar mig målet. Grönt är mina sprungna kilometer. Gult är ”farthållaren” som visar hur mycket man borde springa för att liksom nå målet i en jämn takt. Jag ligger alltså rätt mycket back jämfört med farthållaren, men det gör bara att jag blir peppad av att se när jag knappar in på hen.

100-milajakten

All pepp är bra pepp. Det kan behövas.

 

Cykelpodd och annan cykelinspiration

Är det någon som har missat att jag har snöat in ganska rejält på MTB på sista tiden? Nej, tänkte väl det 🙂

Idag tänkte jag tipsa om ett par cykelinspirationskällor i form av två bloggar och en podd.

Cykelpodd med Elna & Helena är en jättemysig podd av Elna Dahlstrand och Helena Enqvist, vars bloggar är lika läsvärda som podden är värd att lyssna på. Podden har mindre än ett år på nacken, så än finns det inte fler avsnitt än att man kan lyssna sig igenom dem på några långa sköna sensommarpromenader. På bloggarna hittar man massor av MTB-bilder från rena drömstigar, berg och skog och alla möjliga fina ställen.

Det jag gillar mest med podden är att Elna och Helena låter så sympatiska och opretentiösa. De verkar bara vara jätteglada för att folk vill lyssna på dem när de pratar om sitt stora intresse, cyklingen. Ibland har det handlat om cykellopp, ibland om cykelmode, ibland om vintercykling, och nu senast var det en frågespecial. Extra kul att de tog upp min fråga om cykelteknik på trixiga underlag som lös sand, rötter och liknande. Och att de är så inkluderande att jag känner att det kvittar hur man cyklar, bara man gör det. Att även jag som har en MTB med reflexer och ringklocka, och inte har minsta koll på rätt och fel inom cyklingen, är lika mycket cyklist som de som har mer koll 🙂

MTB klippor

 

Lurat till oss en extra dos semesterfeeling

I helgen tog vi en spontantur till vårt semesterparadis Karlshamn och lurade åt oss en extra dos semesterkänsla innan jobbhösten drar igång på allvar.

Lördagen spenderade vi med en massa experiment och prova-på-grejer på Kreativum, samt med årets överlägset godaste fika på Café Villa Utsikten. En marängtårta med citronsmak, en sån där som verkligen smakar riktigt hembakat, samt skuttande på klipporna och sjukt fin utsikt.

Fika på Café Utsikten

Men söndagen sen. Jag hade planerat att jag skulle jogga från hotellet inne i Karlshamn ut till badplatsen vid Kollevik. Förra året promenerade jag en bit av sträckan, men det blev aldrig av när vi var där i somras (pga värmen från helvetet), och det har gnagt lite ända sedan dess.

Efter en stabil hotellfrukost drog jag på springkläderna och gav mig av i lugnt tempo (försök annat med magen full av hotellfrukost). Jag följde vattnet hela tiden. Längs med kajen ner till utvandrarmonumentet och in på strandpromenaden som börjar precis därefter. Vid ett par tillfällen stannade jag till på klipporna och bara tittade på utsikten. Trots att det bara är drygt tio mil härifrån är det en helt annan miljö. Ni som har skärgården inpå knuten undrar väl varför jag är så fascinerad av klippor, men för oss är det jätteexotiskt. Här hos oss har vi ju nästan bara sand.

Jogg Karlshamn

När jag gav mig av från hotellet var det ganska kyligt i skuggan och för första gången i sommar hade jag en långärmad tröja på. Men det tog inte lång tid innan det blev för varmt och den fick knytas runt midjan istället.

Vi hade bestämt att familjen skulle möta upp vid badplatsen vid Kollevik, och innan dess fick jag till drygt 5 km ren drömjogg på strandpromenad, stigar och klippor inkl flera fotostopp. Vid ett tillfälle skrämde jag nästan livet ur en gubbe som stod ute på en öde udde och tittade på utsikten, då jag kom springande bakom honom efter att ha tagit mig ut på udden för att fota.

Kollevik

Framme vid badplatsen vid Kolleviks camping blev det tre snabba dopp i klart badbart men ganska svalt Östersjövatten. Till skillnad från i somras hade vi badbryggan för oss själva. Dessutom hade maken varit förutseende och tagit med kaffe. Lyx.

Morgonkaffe Kollevik

Tanken var att den här helgen skulle tanka oss med lite extra semesterenergi inför jobbhösten, så att vi skulle komma hem pigga och glada påfyllda med energi, men så fort vi kom hem blev vi deppiga allihop och ville bara tillbaka. Hrm. Visserligen beror det nog mest på att Rut saknas i huset och att charmen med att vara hemma därmed har minskat rejält, men om vi bara är lyckliga när vi är i Karlshamn kan det här bli en dyr höst.

Tomt, ovant och meningslöst

Sommarlovets sista dag, imorgon börjar skolan igen. De sista veckorna på sommarlovet blev värsta tänkbara, då vi förlorade Rut i livmoderinflammation för en dryg vecka sedan. Det är så jävla tungt. Varje dag har jag gått ut i trädgården och tittat under busken där hon brukade ligga, som för att påminna mig själv om att det inte bara är en hemsk dröm utan faktiskt är på riktigt.

Allt känns så jävla tomt, meningslöst och ovant. Det är så tyst i huset. Stilla i trädgården. Jag har en massa tid över som jag inte vet vad jag ska göra av. Jag vet ju knappt hur man lever utan hund. Maken sa att jag plötsligt kändes halv, Rut har ju alltid varit med mig som om vi var en enhet.

Hundpromenad höstlöv

Jag märker att jag försöker hitta på andra anledningar att promenera än bara själva promenaden, eftersom det känns så konstigt att gå utan Rut. Jag hade sett fram emot mina lugna morgnar den här hösten, då jag brukar ha en timme till lugn promenad med henne i Kivik eller Vitemölle mellan lämningen på skolan och jobbet. Nu känns det bara så meningslöst.

Vi försöker dock hitta på nya saker att spendera våra dagar, morgnar och kvällar med. Idag avslutade vi sommarlovet genom att promenera ner till stranden med en termos varm choklad och några Oreo’s. Enkelt och mysigt.

Imorgon börjar en ny termin, och jag kommer att försöka skapa nya rutiner. Om några veckor kommer det säkert att kännas ok, men just nu vill jag bara spola tillbaka tiden till då hon fortfarande var med, pigg, frisk, busig och gosig.

Picknick

Skotest Salomon XA Enduro

Detta inlägg är ett samarbete med addnature.com som har bidragit med skorna, men åsikterna är helt och hållet mina egna. 

I ett samarbete med addnature.com har jag fått chansen att testa ett par Salomon XA Enduro – ett par trailskor med två funktioner jag aldrig testat förut, nämligen damask och snabbsnörning. Jag har ofta problem med att jag får in grus i skorna, så det där med damask verkade vara smart.

På addnature.com finns det skor till alla former av löpning, men fokus ligger förstås på trailskor. Det hörs ju på namnet, det är ut i naturen de vill att vi ska bege oss. Av de skor som fanns på sajten nu i början av augusti var 62 st asfaltskor medan hela 367 st var trailskor. Precis rätt urval för mig alltså.

Att ta på sig de här skorna känns lite som att dra på sig en strumpa, eller som såna där sock-i-plast man hade när man var liten. Snörningen kan man justera enkelt genom att spänna eller lätta på ett fäste som håller ihop skosnöret. Man behöver alltså inte knyta snörena. Ganska smidigt faktiskt, förutom att snöret är lite långt för min fot och det finns en plastgrej längst ut på snöret som studsar mot foten vid varje steg. Under testrundorna löser jag det genom att stoppa in plastgrejen under snörningen, men får sedan tips av en annan löpare att det redan finns en liten ficka på skon just för det här ändamålet.

Salomon XA Enduro

Första rundan gjorde jag på en grusväg och kunde nöjt konstatera att det inte kom in någon grus i skon över huvud taget. Damasken verkar alltså göra sitt jobb. Till och med under en promenad på stranden slapp jag få in sand i skorna.

Skorna har fått följa med på testrundor på flera olika underlag och greppet är kanon, både på stigar, gräs och grusvägar.

Salomon XA Enduro

En dag tog jag med dottern ner till Prästens badkar för att testa skorna på klipporna, och de har väldigt bra grepp även på sten. Jag kunde springa omkring, hoppa och skutta utan att tappa greppet en enda gång. Riktigt bra.

salomon klippjogg

Av väderrelaterade skäl har jag dock inte hunnit testa skorna i regn eller på blöta stigar, så hur de funkar i blöta förhållanden lär väl hösten få utvisa.  Såhär långt verkar de iallafall väldigt lovande 🙂

Salomon XA Enduro

Inte nödvändigtvis stendum

Idag har det hänt flera bra grejer. Bäst av allt är helt klart att jag har hittat förklaringen till att jag har jättesvårt att lösa Sydsvenskans sudoku. Har känt mig så jäkla korkad hela sommaren eftersom jag har haft så svårt för sudokuna i helgtidningen. Plötsligt hittade jag den här förklaringen längst ner på sidan. På helgen är det tydligen bara svåra sudoku, och eftersom vi bara har tidningen på helgen är det alltså inte så konstigt att jag har svårt för helgsudokuna. Jag tolkar detta som att jag eventuellt inte är så stendum som jag har känt mig.

Sudoku

Jag har även suttit och byggt ny broschyr till jobbet idag. Lite ringrostigt var det eftersom jag inte har jobbat i InDesign på evigheter, och dessutom har jag lånat en Mac vilket jag inte alls är van vid. Men det gick och det blev faktiskt ganska fint.

En fördel med att jobba hemma såhär är att man kan ta en paus och lunchcykla när det börjar kännas alltför grötigt i skallen. Det har jag gjort. Ner i Vik, längs Skåneleden mot Baske. Den här sommaren är det enormt mycket lös sand på stigarna här nere. Det måste vara torkan som gör det. Det blir betydligt mer svårcyklat, men man kan ju välja att se det som ett hinder som man ska lära sig att ta sig igenom, och det ger ett extra pulspåslag vilket är kanon när man vill få ihop tillräckligt med pulshöjande aktiviteter under veckan 🙂

Bra dag.

Löpsug och cykellycka

Tre veckor har jag nu helt låtit bli att springa för att låta muskelbristningen i vaden läka. Inte ett enda ”jamen-bara-ett-litet-pass”. Jag känner mig så himla klok och förnuftig att det nästan börja växa mossa ur öronen på mig. Att jag verkligen har låtit vaden få vila ordentlig så länge, utan slarv. Och den känns helt klart bättre. Men visst fan är jag springsugen nu! På fredag är det Kullaloppet, mitt närmaste lopp precis på mina hemmastigar, och det brukar vara jättemysigt. Kanske kanske kan det vara läge att testa vaden och se om den håller på fredag. Om inte får jag väl fortsätta cykla ett tag till.

Sista eftermiddagsrullet var i söndags. Vi hade varit och käkat hamburgare på Kiviks strand och när vi kom hem ville dottern genast iväg och leka med en kompis. Vips hade jag en ledig eftermiddag. Det var lite molnigt och kvavt, och som alltid när det är molnigt och kvavt kollar jag åskkartan innan jag ger mig ut, åskrädd som jag är. Kunde se att det åskade i nordöstra Skåne, men tänkte att jag hinner en runda även om det skulle dra sig hitåt.

MTB cyklist

Så jag rullade in i Gylleboskogen och hade siktet inställt på den roligaste biten av slingorna, där stigen slingrar sig i kringelikrokar hit och dit. Men när jag väl kom in i skogen och jag bara såg de mörka molnen genom trädkronorna, då såg de ganska läskiga ut. Och ju mer träd runt omkring, desto svårare blev det att se var molnen började och slutade, det var bara mörkt. Då fegade jag ur och vände. Cyklade tillbaka ner mot stora vägen där man kommer ut ur skogen och har lite bättre sikt upp på himlen. Och när jag väl kom ner där visade det sig att molnen faktiskt inte var så stora och mörka som de hade verkat inne i skogen.

Istället för Gylleboslingorna siktade jag då istället på Rörums strand, i närheten av Knäbäckshusen. Jag hade ju bara fått cykla asfalt och grusväg och hade fortfarande ett sug efter att cykla stig kvar i kroppen.

MTB på bro

Bakom Rörums strand kan man komma in i Stenshuvuds nationalpark, och precis vid gränsen till nationalparken finns en slingrig stig som är rolig att cykla. Och svår. På ett par ställen är det små korta och smala broar (inte den på bilden, betydligt trixigare), varav en kommer så snävt att man måste svänga rejält för att komma på den. Den har jag aldrig vågat cykla, men i söndags vågade jag iallafall sätta framhjulet på bron, hoppa på cykeln och låta bakhjulet rulla upp på bron och över den. Det är mer än jag har vågat innan. Det tar sig 🙂

Semesterns sista skälvande dagar

På måndag börjar jag jobba ordentligt igen. Jobbade visserligen måndag-tisdag den här veckan, men sen hade jag fem dagar ledigt igen, så därför har jag klassificerat även denna vecka som en semestervecka. Men på måndag börjar alltså vardagen igen.

Den här veckan har vi firat av Semestern 2018 genom att åka till Karlshamn och skärgårdsmysa, precis som vi gjorde förra året. Det har blivit en favorit redan efter bara två besök.

Igår tog vi en tur ut till Tjärö. Precis som med allt annat den här sommaren gör värmen att vi tyvärr orkade göra så mycket där. Hade det varit en normal sommar hade vi strosat runt mer på ön, och inte bara sökt tillflykt i skuggan i närheten av hamnen där det gick att få tag på kall dryck och glass.

Tjärö hamn

Rut har det tuffast i värmen, och för egen del handlar det hela tiden om att hitta skugga till henne, spola av henne med kallt vatten och se till att hon dricker. Ibland vägrar hon dricka och då lurar vi i henne Piggelin istället.

Men det har varit skönt att vara nära vatten. Även om vi är ganska nära Östersjön även här hemma var det ännu bättre i Karlshamn, där vi i princip hela tiden var i närheten av vatten och det fläktade lite grann från havet.

tjörö hamn

Blev det nån semesterträning då? undrar kanske någon, med tanke på att det här ändå ska föreställa någon slags träningsblogg. Nej inte det minsta. Såvida inte lek-och-plask med dottern kvalificerar. Eller lek-och-trams då vi hittade en skum vibrationsplatta på hotellgymmet, och testade diverse konstiga positioner efter instruktionsplanscher på väggen, som att lägga sig på rygg och få vadmassage av plattan eller att sitta i lotusställning på plattan och få hela kroppen totalt genomvibrerad. Det vibrerade till och med inne i öronen 😂

Nu följer två dagar av semesterslutångest, men förutom att räkna ner till måndag morgon planerar jag att läsa ut ännu en engelsk landsbygdsdeckare samt att dricka morgonkaffe och morgonbada vid Gyllebosjön.

Vatten, vatten, vatten och cykellycka

Klockan är nio på kvällen och det är över 27 grader varmt i huset. Jag sitter på uteplatsen och har burit ut korgen Rut brukar sova i, så att hon ska slippa ligga inne i huset. Tänker på hur glad jag är att vi bor vid havet, så att det går lätt att svalka sig i den här hettan (även om vattnet nu är så varmt att det knappt svalkar längre).

Den här semestern har mest handlat om vatten. Att vara så nära vattnet som möjligt, både för svalka och för semesterfeelingen som jag bara får när jag är nära vatten. Ska vi resa nånstans måste det vara där det finns vatten, annars känns det inte som semester.

Undervattensfigurer

Vi har morgonbadat, kvällsbadat och badat mitt på dagen. Oftast på stranden eller i Viks hamn, men ibland i simbassänger. Den lilla medlemmen i vår familj gillar simbassänger, och även om jag föredrar havet får jag ju bjuda till lite ibland och låta henne få bada där hon vill.

Vi har simmat i Gyllebosjön lite grann. Inga långa simpass, men tillräckligt för att det ska kännas skönt i ryggen och axlarna, att man får igång flödet i de musklerna. Jag övar på att andas åt båda sidorna när jag crawlar. Av någon anledning har jag vant mig vid att bara andas åt vänster och det är jättesvårt att lära in högerandningen. Men det behövs, för om jag bara andas åt ena hållet går det antingen för lång eller för kort tid mellan andetagen.

När vi inte har badat har vi ätit goda grejer nära vatten (läs: kopiösa mängder glass). Som i torsdags när vi åkte till Abbekås och åt en gigantisk räkmacka i hamnkrogen och strosade runt i hamnen och tittade på alla nyckelpigor som slagit sig ner där.

Abbekås hamn

Och så har vi cyklat. Jag har fått till flera MTB-rundor på stigar eller grusvägar i skogen. Riktigt roligt! Till skillnad från löpningen, som har lite bruka-allvar-känsla över sig, så känns MTB som en ren lek trots att det faktiskt är bra träning. Jag kan inte tänka mig att folk som cyklar landsväg har samma känsla, men i skogen känns det verkligen som en rolig lek. Visserligen svettigt och tungt för benen, men ändå en lek. Det är näääästan så att jag inte saknar löpningen alls, om alternativet är att jag får skogscykla istället 🙂

MTB på grusväg