Årets träningslista

Hittade en rolig tillbakablick på träningsåret 2018 hos Clara Toll som satte igång tankarna på mitt eget träningsår. Så – här har vi det. Träningsåret 2018.

Årets trevligaste träningspass: en cykelrunda i Gylleboskogen med maken, då jag visade honom mina favoritcykelstigar. Att cykla tillsammans är nytt för oss, och bara det är skitroligt, och eftersom han mest hade cyklat längs cykelvägarna och runt i byn var det extra roligt att få visa honom vägar och stigar som jag tycker är mycket roligare att cykla än tråkig asfalt.

MTB cyklister

Årets roligaste träningspass: Lätt Toughest family med dottern. Har redan bokat en repris till nästa år. Geggabad, klättring, rutschkana. Så himla roligt!

Toughest family

Årets segaste skada: skada vet jag inte om jag vill kalla det, men de stramande hälsenorna som har gjort att jag inte vågat springa eller hoppa som vanligt på några månader. Och innan dess var det en muskelbristning i vaden som hindrade mig från precis detsamma. 2018 har väl inte direkt varit underbenens år.

Årets sämsta träningsperiod: sommaren. Som alltid. Jag klarar verkligen inte av värme.

Årets bästa träningsperiod: trots hälsenorna måste jag nog säga senhösten och vintern. Jag har visserligen inte kunnat springa som vanligt, men istället gjort en massa annat.

Har till exempel hittat tillbaka till Friskis gruppträning och det är ju faktiskt skitroligt. Trots att det är inomhus. Har bland annat gått på familjefys med dottern, och även om det mest är jag som uppskattar det har det känts som den perfekta fredagssysselsättningen. Fredag 16.30 – föräldrar och barn jympar ihop – kan man inleda helgen på ett bättre sätt?

Dessutom har jag haft mer tid att träna nu de senaste månaderna och eftersom jag inte har haft några planer på lopp eller liknande har det varit helt kravlöst och bara på känsla. Så himla gött!

Friskis&Svettis familjefys

Bästa spellistan: ingen. Har aldrig musik när jag tränar. Däremot har jag lyssnat på Träningspodden, Cykelpodd med Elna & Helena och Styrkelabbet.

Årets lärdom: om man ska springa långt är det smart att stärka upp kroppen lite grann för att tåla löpningen. Annars kan det lätt bli ganska lite sprunget efteråt.

Årets kilometerstatistik: 702 km löpning, vilket är mitt näst mesta löparår. Rekordet är jämna och fina 1000 km år 2016.

427 km cykling, vilket blir ett rekord. Visserligen cyklade jag betydligt mer när jag var liten och i de här siffrorna är inte spinning inkluderat, men nu är det ju åren med registrerade utomhuskilometrar som räknas, och utav de åren är detta ett rekord. Tidigare mesta var 378 km år 2015.

MTB på bro

Årets mest misslyckade pass: PT-passet där vi skulle köra sprintträning och det sade PANG redan efter tio minuter då jag fick en muskelbristning i vaden.

Årets utmaning: Österlen Spring Trail Ultra. 59 km blandad terräng – svinjobbigt, svinroligt och ett maffigt distansrekord!

Bild: Thomas Bengtsson/Snikkelbecker.

Något helt nytt jag provade: att tävla i orientering. Tre tävlingar har det blivit. Den första passade mig helt klart bäst eftersom man tävlade individuellt. Min vilsenhet ställde alltså inte till det för någon annan än mig själv. De andra två tävlingarna var dock lagtävlingar, och jag kan ju lugnt konstatera att det hade gått bättre för klubben om jag inte hade varit med :-S

Årets övning: löpsteget.

Årets mest sociala träning: när jag var med på ett löparläger vid Alunbruket i vintras. Flera gemensamma träningspass och gemensamma luncher. I mina mått mätt nästan en överdos av social samvaro, men det var riktigt trevligt. För att inte tala om isigt.

Bild: Adventure Kajak.

Årets träningsmål: efter ultran i april har jag inte direkt haft några träningsmål. Har bara gjort det jag varit sugen på för tillfället, men samtidigt försökt få till mer styrka än vanligt i form av gruppträning. Och för första gången på länge har jag fått kämpa för att få till vardagsmotionen. Eftersom Rut inte finns mer och jag därmed inte har de dagliga hundpromenaderna med henne som en bas, så har jag medvetet fått tvinga ut mig och gå ändå. Det är så mycket lättare att få till vardagsmotionen med hund än utan.

Årets hell yeah: jag har tränat 250 pass i år. I det räknar jag in allt som jag gör i träningssyfte, men inte vardagsmotion som t ex hundpromenader. Det innebär att jag har en väl fungerande träningsrutin, som inte känns det minsta jobbig att upprätthålla, och det tycker jag är värt ett hell yeah!

Årets slutsats: både vardagen och vardagsmotionen är så mycket sämre utan Rut, men i övrigt har det varit ett rätt bra år.

Den optimala träningsveckan

Här sitter jag och spånar och tycker mig ha fått ihop en rätt bra skiss av Den optimala träningsveckan.

(För mig alltså – just nu. För en skidåkare eller golfare är den troligtvis helt värdelös. Och för mig hade den varit ganska värdelös under de perioder jag tränade inför långlopp, men just nu har jag inga som helst prestationsmål och då är ju läget ett helt annat.)

Såhär tänker jag mig att min optimala träningsvecka just nu ser ut:

  • 1 pass löpning 30-45 min
  • 1 pass MTB 45-60 min
  • 1 pass yoga alt. simning
  • 1 pass Friskisjympa

Löpning och MTB för att det är härligt, det är utomhusnjut och det ger bra flås. Eftersom min kropp (hälsenor och höft/bäcken) inte tillåter alltför mycket löpning känns ett pass i veckan lämpligast, och helst inte längre än 45 minuter.

Yoga alt. simning för att det är skönt, det är avkopplande och det får igång flödet i axlar/rygg på ett sätt som inget annat gör.

Friskisjympa för att det är kul och där får man lite av allt. Lite flås, lite styrka och lite rörlighet. Lite socialt dessutom eftersom ett par kompisar går på Friskis. Styrkan är jag sjukt dålig på att få till på annat sätt, men i jympaform smygs den liksom in utan att jag märker det, och jag behöver verkligen den. Ibland går jag och dottern på Friskis familjefys som är en stationsjympa där man får ha med barn. Det är kanon! Båda blir rastade och gör nåt kul ihop.

Det här tänker jag försöka ha som en mall för träningsveckorna ett tag framöver, så länge det inte finns några loppdrömmar eller andra anledningar till att fokusera på något speciellt. Det blir nog bra.

Friskis

Fördelar med att ha en man som tränar

Min man har börjat cykla. Det är jättebra av två anledningar. För det första märks det att han mår bra av det, men för det andra (och viktigaste!) så innebär det att han köper en massa träningsprylar som jag kan ha nytta av.

När han hade cyklat typ två gånger köpte han värsta lyxträningsklockan, en sån där avancerad variant som jag själv har kikat på i ett par år men tyckt var alldeles för dyr. Häpp så fick jag en mycket mer avancerad träningsklocka än jag någonsin hade köpt själv. Fint! Sen kom han på att det är synd att inte kunna cykla om det blir en riktig skitvinter, så vips har vi en trainer och möjlighet att kunna cykla inomhus.

Nackdelen är förstås att grejerna inte riktigt är minsta dammodell utan mer anpassade för en normalstor man. När jag provjoggade med klockan för några dagar sen var det som att springa med en viktmanschett på ena armen. Måste alltså skaffa något till högerarmen för att det ska bli jämvikt 🙂

En bonus i allt det här är förstås att jag har fått en träningskompis! Igår var vi båda lediga, så då passade jag på att visa honom de roliga kringelikrokiga delarna av slingorna i Gylleboskogen.

MTB cyklister

Det här var innan det började regna och all lera från marken sprätte upp i våra ansikten. Vi så ganska mycket roligare ut vid slutet av rundan.

Höstlövssöndagsrull

Hej!

Jag måste så att säga ta en paus i bloggpausen, för jag har haft en så jäkla härlig söndag! Av fyra anledningar.

  1. Började dagen med att baka havrescones och dessutom var morgonkaffet extra gott.
  2. Den största anledningen. Jag har cyklat en riktig drömrunda! Familjen var borta och jag hade ingenting planerat. Dessutom jättefint väder. Jag cyklade genom Rörum mot Gyllebo och svängde in på grusvägarna som går genom Gylleboskogen mot S:t Olof. Massor av lövträd och därmed massor av glödande höstfärger. På vissa ställen singlade höstlöven ner mot marken och där solen sken ner genom grenverken var det helt magiskt fint. Hade jag följt varje impuls att stanna och fota hade jag fortfarande inte varit framme.

    MTB bland höstlöv

  3. Halvvägs på runda pausade jag på Drömbageriet i Komstad och tankade ny energi med kaffe och pärontoscakaka med ingefära. Jag upprepar. Pärontosca med ingefära. Ja, det var precis så gott som det låter. Fram tills dess hade jag mest cyklat grusvägar och lite asfalt, men på vägen hem tog jag istället raka vägen genom skogen längs slingorna, så det blev en del riktigt rolig stigcykling också. Ganska lurigt på sina ställen där man inte såg rötter och annat pga alla löv som lagt sig på stigarna.

    MTB bland höstlöv

  4. När jag kom hem hade jag fått ihop 34 km vilket är rejält långt för mig, så benen var skönt trötta och det var sjukt skönt att kunna sätta sig i soffan med en bok och en balja te.

    Där har ni alltså receptet på en bra söndag: scones, höstlövscykling, pärontosca och lästid i soffan. Vassegoda!

Cykelpodd och annan cykelinspiration

Är det någon som har missat att jag har snöat in ganska rejält på MTB på sista tiden? Nej, tänkte väl det 🙂

Idag tänkte jag tipsa om ett par cykelinspirationskällor i form av två bloggar och en podd.

Cykelpodd med Elna & Helena är en jättemysig podd av Elna Dahlstrand och Helena Enqvist, vars bloggar är lika läsvärda som podden är värd att lyssna på. Podden har mindre än ett år på nacken, så än finns det inte fler avsnitt än att man kan lyssna sig igenom dem på några långa sköna sensommarpromenader. På bloggarna hittar man massor av MTB-bilder från rena drömstigar, berg och skog och alla möjliga fina ställen.

Det jag gillar mest med podden är att Elna och Helena låter så sympatiska och opretentiösa. De verkar bara vara jätteglada för att folk vill lyssna på dem när de pratar om sitt stora intresse, cyklingen. Ibland har det handlat om cykellopp, ibland om cykelmode, ibland om vintercykling, och nu senast var det en frågespecial. Extra kul att de tog upp min fråga om cykelteknik på trixiga underlag som lös sand, rötter och liknande. Och att de är så inkluderande att jag känner att det kvittar hur man cyklar, bara man gör det. Att även jag som har en MTB med reflexer och ringklocka, och inte har minsta koll på rätt och fel inom cyklingen, är lika mycket cyklist som de som har mer koll 🙂

MTB klippor

 

Inte nödvändigtvis stendum

Idag har det hänt flera bra grejer. Bäst av allt är helt klart att jag har hittat förklaringen till att jag har jättesvårt att lösa Sydsvenskans sudoku. Har känt mig så jäkla korkad hela sommaren eftersom jag har haft så svårt för sudokuna i helgtidningen. Plötsligt hittade jag den här förklaringen längst ner på sidan. På helgen är det tydligen bara svåra sudoku, och eftersom vi bara har tidningen på helgen är det alltså inte så konstigt att jag har svårt för helgsudokuna. Jag tolkar detta som att jag eventuellt inte är så stendum som jag har känt mig.

Sudoku

Jag har även suttit och byggt ny broschyr till jobbet idag. Lite ringrostigt var det eftersom jag inte har jobbat i InDesign på evigheter, och dessutom har jag lånat en Mac vilket jag inte alls är van vid. Men det gick och det blev faktiskt ganska fint.

En fördel med att jobba hemma såhär är att man kan ta en paus och lunchcykla när det börjar kännas alltför grötigt i skallen. Det har jag gjort. Ner i Vik, längs Skåneleden mot Baske. Den här sommaren är det enormt mycket lös sand på stigarna här nere. Det måste vara torkan som gör det. Det blir betydligt mer svårcyklat, men man kan ju välja att se det som ett hinder som man ska lära sig att ta sig igenom, och det ger ett extra pulspåslag vilket är kanon när man vill få ihop tillräckligt med pulshöjande aktiviteter under veckan 🙂

Bra dag.

Löpsug och cykellycka

Tre veckor har jag nu helt låtit bli att springa för att låta muskelbristningen i vaden läka. Inte ett enda ”jamen-bara-ett-litet-pass”. Jag känner mig så himla klok och förnuftig att det nästan börja växa mossa ur öronen på mig. Att jag verkligen har låtit vaden få vila ordentlig så länge, utan slarv. Och den känns helt klart bättre. Men visst fan är jag springsugen nu! På fredag är det Kullaloppet, mitt närmaste lopp precis på mina hemmastigar, och det brukar vara jättemysigt. Kanske kanske kan det vara läge att testa vaden och se om den håller på fredag. Om inte får jag väl fortsätta cykla ett tag till.

Sista eftermiddagsrullet var i söndags. Vi hade varit och käkat hamburgare på Kiviks strand och när vi kom hem ville dottern genast iväg och leka med en kompis. Vips hade jag en ledig eftermiddag. Det var lite molnigt och kvavt, och som alltid när det är molnigt och kvavt kollar jag åskkartan innan jag ger mig ut, åskrädd som jag är. Kunde se att det åskade i nordöstra Skåne, men tänkte att jag hinner en runda även om det skulle dra sig hitåt.

MTB cyklist

Så jag rullade in i Gylleboskogen och hade siktet inställt på den roligaste biten av slingorna, där stigen slingrar sig i kringelikrokar hit och dit. Men när jag väl kom in i skogen och jag bara såg de mörka molnen genom trädkronorna, då såg de ganska läskiga ut. Och ju mer träd runt omkring, desto svårare blev det att se var molnen började och slutade, det var bara mörkt. Då fegade jag ur och vände. Cyklade tillbaka ner mot stora vägen där man kommer ut ur skogen och har lite bättre sikt upp på himlen. Och när jag väl kom ner där visade det sig att molnen faktiskt inte var så stora och mörka som de hade verkat inne i skogen.

Istället för Gylleboslingorna siktade jag då istället på Rörums strand, i närheten av Knäbäckshusen. Jag hade ju bara fått cykla asfalt och grusväg och hade fortfarande ett sug efter att cykla stig kvar i kroppen.

MTB på bro

Bakom Rörums strand kan man komma in i Stenshuvuds nationalpark, och precis vid gränsen till nationalparken finns en slingrig stig som är rolig att cykla. Och svår. På ett par ställen är det små korta och smala broar (inte den på bilden, betydligt trixigare), varav en kommer så snävt att man måste svänga rejält för att komma på den. Den har jag aldrig vågat cykla, men i söndags vågade jag iallafall sätta framhjulet på bron, hoppa på cykeln och låta bakhjulet rulla upp på bron och över den. Det är mer än jag har vågat innan. Det tar sig 🙂

Vatten, vatten, vatten och cykellycka

Klockan är nio på kvällen och det är över 27 grader varmt i huset. Jag sitter på uteplatsen och har burit ut korgen Rut brukar sova i, så att hon ska slippa ligga inne i huset. Tänker på hur glad jag är att vi bor vid havet, så att det går lätt att svalka sig i den här hettan (även om vattnet nu är så varmt att det knappt svalkar längre).

Den här semestern har mest handlat om vatten. Att vara så nära vattnet som möjligt, både för svalka och för semesterfeelingen som jag bara får när jag är nära vatten. Ska vi resa nånstans måste det vara där det finns vatten, annars känns det inte som semester.

Undervattensfigurer

Vi har morgonbadat, kvällsbadat och badat mitt på dagen. Oftast på stranden eller i Viks hamn, men ibland i simbassänger. Den lilla medlemmen i vår familj gillar simbassänger, och även om jag föredrar havet får jag ju bjuda till lite ibland och låta henne få bada där hon vill.

Vi har simmat i Gyllebosjön lite grann. Inga långa simpass, men tillräckligt för att det ska kännas skönt i ryggen och axlarna, att man får igång flödet i de musklerna. Jag övar på att andas åt båda sidorna när jag crawlar. Av någon anledning har jag vant mig vid att bara andas åt vänster och det är jättesvårt att lära in högerandningen. Men det behövs, för om jag bara andas åt ena hållet går det antingen för lång eller för kort tid mellan andetagen.

När vi inte har badat har vi ätit goda grejer nära vatten (läs: kopiösa mängder glass). Som i torsdags när vi åkte till Abbekås och åt en gigantisk räkmacka i hamnkrogen och strosade runt i hamnen och tittade på alla nyckelpigor som slagit sig ner där.

Abbekås hamn

Och så har vi cyklat. Jag har fått till flera MTB-rundor på stigar eller grusvägar i skogen. Riktigt roligt! Till skillnad från löpningen, som har lite bruka-allvar-känsla över sig, så känns MTB som en ren lek trots att det faktiskt är bra träning. Jag kan inte tänka mig att folk som cyklar landsväg har samma känsla, men i skogen känns det verkligen som en rolig lek. Visserligen svettigt och tungt för benen, men ändå en lek. Det är näääästan så att jag inte saknar löpningen alls, om alternativet är att jag får skogscykla istället 🙂

MTB på grusväg

Veckans träning samt åtgärd för att undvika framtida träning

Semesterns första vecka är till ända och under den har jag gjort följande saker som kan klassificeras som träning:

Måndag: 10 km asfaltjogg med ett avsnitt av Träningspodden i öronen.

Tisdag: 4,4 km jogg med dottern på cykel sidanom, ner till en lekplats ett par kilometer härifrån och därmed lekpaus halvvägs.

Onsdag: ett 500-pass styrka med kroppsviktsövningar efter tips från ovan nämnda Träningspodden-avsnitt. Upplägget var att välja fem övningar och köra fyra varv av dem. Första varvet 40 reps, andra 30 reps, tredje 20 reps och sista 10 reps = totalt 500 reps. Svinjobbigt! Särskilt varv ett och två förstås, det blev en jävla massa repetitioner. Sen kändes de två sista varven mentalt lättare eftersom de gick snabbare, men då var jag ju svintrött så det jämnade liksom ut sig.

Lördag: ett skivstång/intervall-pass på Friskis, vilket innebar styrka med skivstång följt av 15 st 45 sek intervaller av diverse pulshöjande övningar. Ja, ni läste rätt. Två styrkepass på en och samma vecka. Vad händer?!

Söndag: 9 km MTB-kvällsrunda med dottern med fokus på att få cykla så mycket stig som möjligt och att mjuka upp kroppen som lider av en massiv träningsvärk sedan Friskispasset.

MTB utrustning

Dessutom har jag gjort en insats för att undvika en viss typ av träning framöver. Jag har nämligen bestämt mig för att inte springa Helsingborg marathon.

Egentligen är jag jättesugen på Helsingborgsmaran, men den där muskelbristningen jag fick i vaden i slutet av maj vill inte ge med sig. Det funkar om jag joggar superlångsamt utan något som helst frånskjut, men varje gång jag försöker trycka ifrån lite eller gör nån slags hoppövning, då gör det ont igen. Som i lördags på skivstång/intervall-passet. Styrkan med stång var inga problem för då stod vi stilla, men redan på första pulsövningen där vi gjorde något slags hopp smällde det till igen. Så det är ju helt hopplöst att tro att jag ska kunna få till någon vettig marathonförberedelse med en sådan vad. Det får bli ett annat år. Helsingborg marathon lär väl finnas kvar.

(Eller så är det bara jag som försöker hitta ursäkter för att slippa prestationsträna i värmen. Vem vet?)

Alltså – är det nån som är sugen på en njutarrunda runt Helsingborg den 1 september så har jag en startplats till högstbjudande 🙂

Olika perspektiv på nya stigar

Idag har jag och dottern testkört en av slingorna i Sjöbo, där jag ska coacha löpargruppen som jag har kört ett par pass med nu under försommaren. Imorgon är sista tillfället med gruppen, och jag ville testa en ny stig så att de får lite omväxling. Ganska bra om jag själv hittar då.

Vi hade lastat dotterns cykel i bilen, så att hon skulle kunna cykla bredvid när jag sprang. Starten går vid campingen i Sjöbo, och där finns slingor av flera olika längd. Den vi skulle testa var 6-kilometersslingan.

När vi började förklarade jag för henne att det bara var 6 km, alltså kortare än den vanliga skogsrundan vi brukar cykla här hemma. Då är det lugnt, sa hon. Men då visste vi inte att de 6 kilometrarna bestod av några riktigt jobbiga backar, långa och sega och ganska branta på sina ställen. Och sand. Och så var det rejält varmt. Både hon och jag fick slita rejält. I de värsta backarna fick jag leda cykeln och det var nästan så att jag var glad åt att slippa springa. De 6 kilometrarna kändes som 20, sa dottern efteråt.

Själv tyckte jag att det var en rolig slinga med många kringelikrokar, många fina ställen där stigen slingrade sig fram och det låg rötter över stigen. Jag tänkte att någon gång måste jag själv ta med cykeln dit och testa att cykla, för vissa delar måste vara riktigt roliga att köra MTB på.

Dottern var dock mest imponerad när stigen gick upp på en ås precis invid bilvägen. Där stannade hon och betraktade de framsusande bilarna och kläckte ur sig obegripliga saker om att ”Här är SÅ vackert”. Hmm.

Utsikt över bilväg

Bäst var ändå att vi gick direkt från målet till utebadet som låg precis intill campingen. Sjukt efterlängtat bad!