Årets träningslista

Hittade en rolig tillbakablick på träningsåret 2018 hos Clara Toll som satte igång tankarna på mitt eget träningsår. Så – här har vi det. Träningsåret 2018.

Årets trevligaste träningspass: en cykelrunda i Gylleboskogen med maken, då jag visade honom mina favoritcykelstigar. Att cykla tillsammans är nytt för oss, och bara det är skitroligt, och eftersom han mest hade cyklat längs cykelvägarna och runt i byn var det extra roligt att få visa honom vägar och stigar som jag tycker är mycket roligare att cykla än tråkig asfalt.

MTB cyklister

Årets roligaste träningspass: Lätt Toughest family med dottern. Har redan bokat en repris till nästa år. Geggabad, klättring, rutschkana. Så himla roligt!

Toughest family

Årets segaste skada: skada vet jag inte om jag vill kalla det, men de stramande hälsenorna som har gjort att jag inte vågat springa eller hoppa som vanligt på några månader. Och innan dess var det en muskelbristning i vaden som hindrade mig från precis detsamma. 2018 har väl inte direkt varit underbenens år.

Årets sämsta träningsperiod: sommaren. Som alltid. Jag klarar verkligen inte av värme.

Årets bästa träningsperiod: trots hälsenorna måste jag nog säga senhösten och vintern. Jag har visserligen inte kunnat springa som vanligt, men istället gjort en massa annat.

Har till exempel hittat tillbaka till Friskis gruppträning och det är ju faktiskt skitroligt. Trots att det är inomhus. Har bland annat gått på familjefys med dottern, och även om det mest är jag som uppskattar det har det känts som den perfekta fredagssysselsättningen. Fredag 16.30 – föräldrar och barn jympar ihop – kan man inleda helgen på ett bättre sätt?

Dessutom har jag haft mer tid att träna nu de senaste månaderna och eftersom jag inte har haft några planer på lopp eller liknande har det varit helt kravlöst och bara på känsla. Så himla gött!

Friskis&Svettis familjefys

Bästa spellistan: ingen. Har aldrig musik när jag tränar. Däremot har jag lyssnat på Träningspodden, Cykelpodd med Elna & Helena och Styrkelabbet.

Årets lärdom: om man ska springa långt är det smart att stärka upp kroppen lite grann för att tåla löpningen. Annars kan det lätt bli ganska lite sprunget efteråt.

Årets kilometerstatistik: 702 km löpning, vilket är mitt näst mesta löparår. Rekordet är jämna och fina 1000 km år 2016.

427 km cykling, vilket blir ett rekord. Visserligen cyklade jag betydligt mer när jag var liten och i de här siffrorna är inte spinning inkluderat, men nu är det ju åren med registrerade utomhuskilometrar som räknas, och utav de åren är detta ett rekord. Tidigare mesta var 378 km år 2015.

MTB på bro

Årets mest misslyckade pass: PT-passet där vi skulle köra sprintträning och det sade PANG redan efter tio minuter då jag fick en muskelbristning i vaden.

Årets utmaning: Österlen Spring Trail Ultra. 59 km blandad terräng – svinjobbigt, svinroligt och ett maffigt distansrekord!

Bild: Thomas Bengtsson/Snikkelbecker.

Något helt nytt jag provade: att tävla i orientering. Tre tävlingar har det blivit. Den första passade mig helt klart bäst eftersom man tävlade individuellt. Min vilsenhet ställde alltså inte till det för någon annan än mig själv. De andra två tävlingarna var dock lagtävlingar, och jag kan ju lugnt konstatera att det hade gått bättre för klubben om jag inte hade varit med :-S

Årets övning: löpsteget.

Årets mest sociala träning: när jag var med på ett löparläger vid Alunbruket i vintras. Flera gemensamma träningspass och gemensamma luncher. I mina mått mätt nästan en överdos av social samvaro, men det var riktigt trevligt. För att inte tala om isigt.

Bild: Adventure Kajak.

Årets träningsmål: efter ultran i april har jag inte direkt haft några träningsmål. Har bara gjort det jag varit sugen på för tillfället, men samtidigt försökt få till mer styrka än vanligt i form av gruppträning. Och för första gången på länge har jag fått kämpa för att få till vardagsmotionen. Eftersom Rut inte finns mer och jag därmed inte har de dagliga hundpromenaderna med henne som en bas, så har jag medvetet fått tvinga ut mig och gå ändå. Det är så mycket lättare att få till vardagsmotionen med hund än utan.

Årets hell yeah: jag har tränat 250 pass i år. I det räknar jag in allt som jag gör i träningssyfte, men inte vardagsmotion som t ex hundpromenader. Det innebär att jag har en väl fungerande träningsrutin, som inte känns det minsta jobbig att upprätthålla, och det tycker jag är värt ett hell yeah!

Årets slutsats: både vardagen och vardagsmotionen är så mycket sämre utan Rut, men i övrigt har det varit ett rätt bra år.

Tackåhej julen

Dagarna efter jul tycker jag är de bästa med hela julen. Allt firande är avklarat, man kan krypa upp i soffan och börja på en efterlängtad julklappsbok och dricka nytt julklappste, det finns massor av rester så man behöver inte laga mat.

Själv har vi varit iväg på ett ”riktigt” julfirande samt haft tre firanden/julfikor hemma hos oss pga svårighet att hitta en tid som funkar för alla. På julafton blev det tacos och sällskapsspel med mina bröder. Jag hade försökt leka housewife och göra saffranspannacotta, vilket ledde till att vi hade pannacotta i hela köket inklusive mellan glasen i ugnsluckan. Maken fick montera isär hela j***a ugnen för att få rent. Men gott blev det 😉

Förutom firande har jag hunnit med en lång hundpromenad med en kompis, en härlig jogg som gjorde att jag kom upp i 70 sprungna mil under året, en varm choklad-promenad med dottern i strålande sol idag, samt ett roligt skivstångspass på Friskis där jag råkade tjonga skivstången i hakan på mig själv så att jag nu är helt blålila under hakan.

God fortsättning!

Dessutom har vi haft en vit jul, vilket tydligen bara händer här en gång vart tionde år. Sen varade det visserligen bara två dagar, men ändå.

Den optimala träningsveckan

Här sitter jag och spånar och tycker mig ha fått ihop en rätt bra skiss av Den optimala träningsveckan.

(För mig alltså – just nu. För en skidåkare eller golfare är den troligtvis helt värdelös. Och för mig hade den varit ganska värdelös under de perioder jag tränade inför långlopp, men just nu har jag inga som helst prestationsmål och då är ju läget ett helt annat.)

Såhär tänker jag mig att min optimala träningsvecka just nu ser ut:

  • 1 pass löpning 30-45 min
  • 1 pass MTB 45-60 min
  • 1 pass yoga alt. simning
  • 1 pass Friskisjympa

Löpning och MTB för att det är härligt, det är utomhusnjut och det ger bra flås. Eftersom min kropp (hälsenor och höft/bäcken) inte tillåter alltför mycket löpning känns ett pass i veckan lämpligast, och helst inte längre än 45 minuter.

Yoga alt. simning för att det är skönt, det är avkopplande och det får igång flödet i axlar/rygg på ett sätt som inget annat gör.

Friskisjympa för att det är kul och där får man lite av allt. Lite flås, lite styrka och lite rörlighet. Lite socialt dessutom eftersom ett par kompisar går på Friskis. Styrkan är jag sjukt dålig på att få till på annat sätt, men i jympaform smygs den liksom in utan att jag märker det, och jag behöver verkligen den. Ibland går jag och dottern på Friskis familjefys som är en stationsjympa där man får ha med barn. Det är kanon! Båda blir rastade och gör nåt kul ihop.

Det här tänker jag försöka ha som en mall för träningsveckorna ett tag framöver, så länge det inte finns några loppdrömmar eller andra anledningar till att fokusera på något speciellt. Det blir nog bra.

Friskis

Helgfeeling i Österrike

Idag har varit en rätt go lördag pga helt ledig helg, mycket friskluft, fika och sällskap med dottern. I förmiddags inledde vi helgen genom att springa hem från Kivik via Österrike (ett par kilometer söder om Kivik). Hon cyklade och jag joggade. Jag är en riktig skyltnörd så det är alltid lika roligt med Österrikeskylten 🙂

Löpning till Österrike
Långrunda!

Pga schemaändringar har jag sedan tre lediga helger till framför mig, så helglyxfeelingen är total!

Joggen blev för övrigt 9,5 km och gav inga värre men än att jag ville somna i soffan efteråt. Inget värre hälseneont och inget värre bäckenont. Ibland funkar kroppen!

En ganska otrevlig misstanke

Förra veckan var jag på ett läkarbesök för att reda ut varför jag ofta får ont när jag sitter. Har haft problem med det en längre tid. Det är en sån där dov, malande smärta som egentligen är mer irriterande än smärtsam, men ganska svår att ignorera. Ibland är det så irriterande att det helt enkelt inte går att sitta, vilket kan vara lite besvärande om man är bortbjuden eller ute bland folk och framstår som en idiot när man inte kan sitta kvar vid bordet utan får stå bredvid eller gå omkring i rummet.

Hur som helst hade läkaren inget säkert svar att ge, men däremot en misstanke om att smärtan beror på förslitningsskador i sacroiliacaleden/den bakre bäckenleden. Sjukgymnast blir nästa steg.

Efter besöket dök en otrevlig tanke upp. Tänk om det här beror på löpningen? Att jag har sprungit för långt i förhållande till vad kroppen egentligen tål? För hur noga var jag egentligen med styrketräningen inför ultran i våras? Och rörlighetsträningen? Inte jättenoga nej. Tänk om jag har sabbat något så illa att jag inte kan springa långt framöver?

Inte tänka så. Inte måla fan på väggen. Vänta och höra vad sjukgymnasten säger. Och ta tag i den jädra styrketräningen.

Kettlebell gummiband styrketräning

Fördelar med att ha en man som tränar

Min man har börjat cykla. Det är jättebra av två anledningar. För det första märks det att han mår bra av det, men för det andra (och viktigaste!) så innebär det att han köper en massa träningsprylar som jag kan ha nytta av.

När han hade cyklat typ två gånger köpte han värsta lyxträningsklockan, en sån där avancerad variant som jag själv har kikat på i ett par år men tyckt var alldeles för dyr. Häpp så fick jag en mycket mer avancerad träningsklocka än jag någonsin hade köpt själv. Fint! Sen kom han på att det är synd att inte kunna cykla om det blir en riktig skitvinter, så vips har vi en trainer och möjlighet att kunna cykla inomhus.

Nackdelen är förstås att grejerna inte riktigt är minsta dammodell utan mer anpassade för en normalstor man. När jag provjoggade med klockan för några dagar sen var det som att springa med en viktmanschett på ena armen. Måste alltså skaffa något till högerarmen för att det ska bli jämvikt 🙂

En bonus i allt det här är förstås att jag har fått en träningskompis! Igår var vi båda lediga, så då passade jag på att visa honom de roliga kringelikrokiga delarna av slingorna i Gylleboskogen.

MTB cyklister

Det här var innan det började regna och all lera från marken sprätte upp i våra ansikten. Vi så ganska mycket roligare ut vid slutet av rundan.

Lurat till oss en extra dos semesterfeeling

I helgen tog vi en spontantur till vårt semesterparadis Karlshamn och lurade åt oss en extra dos semesterkänsla innan jobbhösten drar igång på allvar.

Lördagen spenderade vi med en massa experiment och prova-på-grejer på Kreativum, samt med årets överlägset godaste fika på Café Villa Utsikten. En marängtårta med citronsmak, en sån där som verkligen smakar riktigt hembakat, samt skuttande på klipporna och sjukt fin utsikt.

Fika på Café Utsikten

Men söndagen sen. Jag hade planerat att jag skulle jogga från hotellet inne i Karlshamn ut till badplatsen vid Kollevik. Förra året promenerade jag en bit av sträckan, men det blev aldrig av när vi var där i somras (pga värmen från helvetet), och det har gnagt lite ända sedan dess.

Efter en stabil hotellfrukost drog jag på springkläderna och gav mig av i lugnt tempo (försök annat med magen full av hotellfrukost). Jag följde vattnet hela tiden. Längs med kajen ner till utvandrarmonumentet och in på strandpromenaden som börjar precis därefter. Vid ett par tillfällen stannade jag till på klipporna och bara tittade på utsikten. Trots att det bara är drygt tio mil härifrån är det en helt annan miljö. Ni som har skärgården inpå knuten undrar väl varför jag är så fascinerad av klippor, men för oss är det jätteexotiskt. Här hos oss har vi ju nästan bara sand.

Jogg Karlshamn

När jag gav mig av från hotellet var det ganska kyligt i skuggan och för första gången i sommar hade jag en långärmad tröja på. Men det tog inte lång tid innan det blev för varmt och den fick knytas runt midjan istället.

Vi hade bestämt att familjen skulle möta upp vid badplatsen vid Kollevik, och innan dess fick jag till drygt 5 km ren drömjogg på strandpromenad, stigar och klippor inkl flera fotostopp. Vid ett tillfälle skrämde jag nästan livet ur en gubbe som stod ute på en öde udde och tittade på utsikten, då jag kom springande bakom honom efter att ha tagit mig ut på udden för att fota.

Kollevik

Framme vid badplatsen vid Kolleviks camping blev det tre snabba dopp i klart badbart men ganska svalt Östersjövatten. Till skillnad från i somras hade vi badbryggan för oss själva. Dessutom hade maken varit förutseende och tagit med kaffe. Lyx.

Morgonkaffe Kollevik

Tanken var att den här helgen skulle tanka oss med lite extra semesterenergi inför jobbhösten, så att vi skulle komma hem pigga och glada påfyllda med energi, men så fort vi kom hem blev vi deppiga allihop och ville bara tillbaka. Hrm. Visserligen beror det nog mest på att Rut saknas i huset och att charmen med att vara hemma därmed har minskat rejält, men om vi bara är lyckliga när vi är i Karlshamn kan det här bli en dyr höst.

Skotest Salomon XA Enduro

Detta inlägg är ett samarbete med addnature.com som har bidragit med skorna, men åsikterna är helt och hållet mina egna. 

I ett samarbete med addnature.com har jag fått chansen att testa ett par Salomon XA Enduro – ett par trailskor med två funktioner jag aldrig testat förut, nämligen damask och snabbsnörning. Jag har ofta problem med att jag får in grus i skorna, så det där med damask verkade vara smart.

På addnature.com finns det skor till alla former av löpning, men fokus ligger förstås på trailskor. Det hörs ju på namnet, det är ut i naturen de vill att vi ska bege oss. Av de skor som fanns på sajten nu i början av augusti var 62 st asfaltskor medan hela 367 st var trailskor. Precis rätt urval för mig alltså.

Att ta på sig de här skorna känns lite som att dra på sig en strumpa, eller som såna där sock-i-plast man hade när man var liten. Snörningen kan man justera enkelt genom att spänna eller lätta på ett fäste som håller ihop skosnöret. Man behöver alltså inte knyta snörena. Ganska smidigt faktiskt, förutom att snöret är lite långt för min fot och det finns en plastgrej längst ut på snöret som studsar mot foten vid varje steg. Under testrundorna löser jag det genom att stoppa in plastgrejen under snörningen, men får sedan tips av en annan löpare att det redan finns en liten ficka på skon just för det här ändamålet.

Salomon XA Enduro

Första rundan gjorde jag på en grusväg och kunde nöjt konstatera att det inte kom in någon grus i skon över huvud taget. Damasken verkar alltså göra sitt jobb. Till och med under en promenad på stranden slapp jag få in sand i skorna.

Skorna har fått följa med på testrundor på flera olika underlag och greppet är kanon, både på stigar, gräs och grusvägar.

Salomon XA Enduro

En dag tog jag med dottern ner till Prästens badkar för att testa skorna på klipporna, och de har väldigt bra grepp även på sten. Jag kunde springa omkring, hoppa och skutta utan att tappa greppet en enda gång. Riktigt bra.

salomon klippjogg

Av väderrelaterade skäl har jag dock inte hunnit testa skorna i regn eller på blöta stigar, så hur de funkar i blöta förhållanden lär väl hösten få utvisa.  Såhär långt verkar de iallafall väldigt lovande 🙂

Salomon XA Enduro

Löpsug och cykellycka

Tre veckor har jag nu helt låtit bli att springa för att låta muskelbristningen i vaden läka. Inte ett enda ”jamen-bara-ett-litet-pass”. Jag känner mig så himla klok och förnuftig att det nästan börja växa mossa ur öronen på mig. Att jag verkligen har låtit vaden få vila ordentlig så länge, utan slarv. Och den känns helt klart bättre. Men visst fan är jag springsugen nu! På fredag är det Kullaloppet, mitt närmaste lopp precis på mina hemmastigar, och det brukar vara jättemysigt. Kanske kanske kan det vara läge att testa vaden och se om den håller på fredag. Om inte får jag väl fortsätta cykla ett tag till.

Sista eftermiddagsrullet var i söndags. Vi hade varit och käkat hamburgare på Kiviks strand och när vi kom hem ville dottern genast iväg och leka med en kompis. Vips hade jag en ledig eftermiddag. Det var lite molnigt och kvavt, och som alltid när det är molnigt och kvavt kollar jag åskkartan innan jag ger mig ut, åskrädd som jag är. Kunde se att det åskade i nordöstra Skåne, men tänkte att jag hinner en runda även om det skulle dra sig hitåt.

MTB cyklist

Så jag rullade in i Gylleboskogen och hade siktet inställt på den roligaste biten av slingorna, där stigen slingrar sig i kringelikrokar hit och dit. Men när jag väl kom in i skogen och jag bara såg de mörka molnen genom trädkronorna, då såg de ganska läskiga ut. Och ju mer träd runt omkring, desto svårare blev det att se var molnen började och slutade, det var bara mörkt. Då fegade jag ur och vände. Cyklade tillbaka ner mot stora vägen där man kommer ut ur skogen och har lite bättre sikt upp på himlen. Och när jag väl kom ner där visade det sig att molnen faktiskt inte var så stora och mörka som de hade verkat inne i skogen.

Istället för Gylleboslingorna siktade jag då istället på Rörums strand, i närheten av Knäbäckshusen. Jag hade ju bara fått cykla asfalt och grusväg och hade fortfarande ett sug efter att cykla stig kvar i kroppen.

MTB på bro

Bakom Rörums strand kan man komma in i Stenshuvuds nationalpark, och precis vid gränsen till nationalparken finns en slingrig stig som är rolig att cykla. Och svår. På ett par ställen är det små korta och smala broar (inte den på bilden, betydligt trixigare), varav en kommer så snävt att man måste svänga rejält för att komma på den. Den har jag aldrig vågat cykla, men i söndags vågade jag iallafall sätta framhjulet på bron, hoppa på cykeln och låta bakhjulet rulla upp på bron och över den. Det är mer än jag har vågat innan. Det tar sig 🙂

Veckans träning samt åtgärd för att undvika framtida träning

Semesterns första vecka är till ända och under den har jag gjort följande saker som kan klassificeras som träning:

Måndag: 10 km asfaltjogg med ett avsnitt av Träningspodden i öronen.

Tisdag: 4,4 km jogg med dottern på cykel sidanom, ner till en lekplats ett par kilometer härifrån och därmed lekpaus halvvägs.

Onsdag: ett 500-pass styrka med kroppsviktsövningar efter tips från ovan nämnda Träningspodden-avsnitt. Upplägget var att välja fem övningar och köra fyra varv av dem. Första varvet 40 reps, andra 30 reps, tredje 20 reps och sista 10 reps = totalt 500 reps. Svinjobbigt! Särskilt varv ett och två förstås, det blev en jävla massa repetitioner. Sen kändes de två sista varven mentalt lättare eftersom de gick snabbare, men då var jag ju svintrött så det jämnade liksom ut sig.

Lördag: ett skivstång/intervall-pass på Friskis, vilket innebar styrka med skivstång följt av 15 st 45 sek intervaller av diverse pulshöjande övningar. Ja, ni läste rätt. Två styrkepass på en och samma vecka. Vad händer?!

Söndag: 9 km MTB-kvällsrunda med dottern med fokus på att få cykla så mycket stig som möjligt och att mjuka upp kroppen som lider av en massiv träningsvärk sedan Friskispasset.

MTB utrustning

Dessutom har jag gjort en insats för att undvika en viss typ av träning framöver. Jag har nämligen bestämt mig för att inte springa Helsingborg marathon.

Egentligen är jag jättesugen på Helsingborgsmaran, men den där muskelbristningen jag fick i vaden i slutet av maj vill inte ge med sig. Det funkar om jag joggar superlångsamt utan något som helst frånskjut, men varje gång jag försöker trycka ifrån lite eller gör nån slags hoppövning, då gör det ont igen. Som i lördags på skivstång/intervall-passet. Styrkan med stång var inga problem för då stod vi stilla, men redan på första pulsövningen där vi gjorde något slags hopp smällde det till igen. Så det är ju helt hopplöst att tro att jag ska kunna få till någon vettig marathonförberedelse med en sådan vad. Det får bli ett annat år. Helsingborg marathon lär väl finnas kvar.

(Eller så är det bara jag som försöker hitta ursäkter för att slippa prestationsträna i värmen. Vem vet?)

Alltså – är det nån som är sugen på en njutarrunda runt Helsingborg den 1 september så har jag en startplats till högstbjudande 🙂