Veckans träning samt åtgärd för att undvika framtida träning

Semesterns första vecka är till ända och under den har jag gjort följande saker som kan klassificeras som träning:

Måndag: 10 km asfaltjogg med ett avsnitt av Träningspodden i öronen.

Tisdag: 4,4 km jogg med dottern på cykel sidanom, ner till en lekplats ett par kilometer härifrån och därmed lekpaus halvvägs.

Onsdag: ett 500-pass styrka med kroppsviktsövningar efter tips från ovan nämnda Träningspodden-avsnitt. Upplägget var att välja fem övningar och köra fyra varv av dem. Första varvet 40 reps, andra 30 reps, tredje 20 reps och sista 10 reps = totalt 500 reps. Svinjobbigt! Särskilt varv ett och två förstås, det blev en jävla massa repetitioner. Sen kändes de två sista varven mentalt lättare eftersom de gick snabbare, men då var jag ju svintrött så det jämnade liksom ut sig.

Lördag: ett skivstång/intervall-pass på Friskis, vilket innebar styrka med skivstång följt av 15 st 45 sek intervaller av diverse pulshöjande övningar. Ja, ni läste rätt. Två styrkepass på en och samma vecka. Vad händer?!

Söndag: 9 km MTB-kvällsrunda med dottern med fokus på att få cykla så mycket stig som möjligt och att mjuka upp kroppen som lider av en massiv träningsvärk sedan Friskispasset.

MTB utrustning

Dessutom har jag gjort en insats för att undvika en viss typ av träning framöver. Jag har nämligen bestämt mig för att inte springa Helsingborg marathon.

Egentligen är jag jättesugen på Helsingborgsmaran, men den där muskelbristningen jag fick i vaden i slutet av maj vill inte ge med sig. Det funkar om jag joggar superlångsamt utan något som helst frånskjut, men varje gång jag försöker trycka ifrån lite eller gör nån slags hoppövning, då gör det ont igen. Som i lördags på skivstång/intervall-passet. Styrkan med stång var inga problem för då stod vi stilla, men redan på första pulsövningen där vi gjorde något slags hopp smällde det till igen. Så det är ju helt hopplöst att tro att jag ska kunna få till någon vettig marathonförberedelse med en sådan vad. Det får bli ett annat år. Helsingborg marathon lär väl finnas kvar.

(Eller så är det bara jag som försöker hitta ursäkter för att slippa prestationsträna i värmen. Vem vet?)

Alltså – är det nån som är sugen på en njutarrunda runt Helsingborg den 1 september så har jag en startplats till högstbjudande 🙂

Nära nakenchock

Häromdagen sprang jag min vanliga runda ner i Vik, längs Skåneleden mot Baske och sen samma väg tillbaka igen, för det är så fint att där man man springa tusen gånger utan att tröttna. Det var dock mitt på dagen och sjukt varmt, så när jag kom tillbaka till hamnen på hemvägen var jag tvungen att svalka mig. Mitt i sommaren är man dock inte riktigt lika ensam på Österlen som man är resten av året, så för att inte orsaka rubriker om nakenchock i hamnen när jag skulle kränga av de blöta löparunderkläderna tog jag mig ut på baksidan av piren och tänkte att där är det iallafall ingen som ser mig.

Viks hamn

Jag har aldrig badat därifrån förr, men det var inga problem att ta sig i även om det var många hala stora stenar på baksidan av piren. Det var helt underbart att hoppa i. Tillräckligt varmt för att kunna ligga i en stund och tillräckligt kallt för att jag skulle bli rejält svalkad.

Bad efter jogg i Viks hamn

Jag var inte så sugen på att springa hem i dyblöta trosor, men eftersom jag var själv där bakom piren var det bara att ta av dem och springa hem i bara shortsen. Men precis när jag skulle dra av dem kom det en hel familj engelska turister som satte sig på piren två meter ifrån mig och tittade på utsikten. I FEM MINUTER. Jag var inte jättesugen på att svida om precis framför dem, så jag fick snällt sitta och vänta tills de hade gått. Låtsas att jag också satt och njöt av utsikten.

Jaja. Det var skönt att doppa sig iallafall.

Bad i Viks hamn

Olika perspektiv på nya stigar

Idag har jag och dottern testkört en av slingorna i Sjöbo, där jag ska coacha löpargruppen som jag har kört ett par pass med nu under försommaren. Imorgon är sista tillfället med gruppen, och jag ville testa en ny stig så att de får lite omväxling. Ganska bra om jag själv hittar då.

Vi hade lastat dotterns cykel i bilen, så att hon skulle kunna cykla bredvid när jag sprang. Starten går vid campingen i Sjöbo, och där finns slingor av flera olika längd. Den vi skulle testa var 6-kilometersslingan.

När vi började förklarade jag för henne att det bara var 6 km, alltså kortare än den vanliga skogsrundan vi brukar cykla här hemma. Då är det lugnt, sa hon. Men då visste vi inte att de 6 kilometrarna bestod av några riktigt jobbiga backar, långa och sega och ganska branta på sina ställen. Och sand. Och så var det rejält varmt. Både hon och jag fick slita rejält. I de värsta backarna fick jag leda cykeln och det var nästan så att jag var glad åt att slippa springa. De 6 kilometrarna kändes som 20, sa dottern efteråt.

Själv tyckte jag att det var en rolig slinga med många kringelikrokar, många fina ställen där stigen slingrade sig fram och det låg rötter över stigen. Jag tänkte att någon gång måste jag själv ta med cykeln dit och testa att cykla, för vissa delar måste vara riktigt roliga att köra MTB på.

Dottern var dock mest imponerad när stigen gick upp på en ås precis invid bilvägen. Där stannade hon och betraktade de framsusande bilarna och kläckte ur sig obegripliga saker om att ”Här är SÅ vackert”. Hmm.

Utsikt över bilväg

Bäst var ändå att vi gick direkt från målet till utebadet som låg precis intill campingen. Sjukt efterlängtat bad!

5 x midsommarveckan

Midsommarveckans …

Bästa träning: joggen inkl 6×3 min intervaller längs cykelvägen till Baske med dottern sidanom på cykel, med en lekplatspaus där vi snurrade på nån karusell tills jag höll på att spy samt hoppade så långt vi kunde från gungorna.

Jävel: halsjäveln som aldrig vill sluta göra ont. Halsontet försvinner tillfälligt, dagen efter springer jag och så vips kommer halsontet tillbaka igen.

Godaste: delad förstaplats mellan midsommaraftons marängsviss med jordgubbar och Dajm samt valnötsbrownien med lakritstäcke på Bagaren & Konditorn i Simrishamn.

Stackare: Rut som har fått tillbaka sitt blodöra, dvs att öronlappen fylls av blod och blir som en liten ballong. Inte farligt, men väldigt besvärande för henne. Har lyckligtvis fått tid hos veterinären till imorgon för att tömma ut blodet, så snart blir hon glad igen.

Maskigaste: långpasset som jag hade planerat in i lördags kväll, när maken hade kompisar på besök och kollade på fotboll. Där hade jag haft guldläge att jogga lugnt och länge. Vill inte vara hemma när det är fotboll, och hade all tid i världen att lufsa på i egen takt halva kvällen. Men drog på det så länge att jag inte kom ut förrän en bra bit efter 20, och var så seg att jag hittade ursäkter för att ta fotopauser hela tiden, så totalt blev det tänkta 14 km-passet bara 6 km. Men fick till en konstig skobild iallafall.

Rosor vid Viks hamn

Säsongsstart och vardagsmotion

Nu har vardagen tagit en ny vändning igen. Som den gör några gånger per år i mitt fall.

I onsdags lämnade jag in mitt senaste dataregistreringsuppdrag, så nu har jag semester från det. Och i måndags öppnade gårdsbutiken där jag jobbar för säsongen. Det känns ärligt talat lite dumt att bara jobba de tre första veckorna på säsongen och sen ta semester, men det blir ju så när man pusslar ihop olika jobb under året.

Hur som helst. I mitt fall betyder butiksjobbet att jag börjar jobba först 9.45 och har därför tid för en lugn promenad med Rut innan jobbet. Med kaffemugg i näven och podd i öronen. Det är så jäkla lyxigt. Även om Rut inte orkar gå så långt längre blir det alltid en liten runda innan jobbet och sen en massa gående fram och tillbaka på jobbet. Igår stod det 6 km jogg på marathonschemat och sen tog jag och en kompis en promenad på kvällen. När jag landade i soffan stod stegräknaren på 33 000 steg och fötterna var rätt glada för att få ligga stilla en stund. Mycket vardagsmotion blir det (iallafall i tre veckor).

Poddpromenad

 

Första passet inför Helsingborg marathon

Woohoo! Peppen är total! Jag har just sprungit det första officiella passet inför Helsingborg marathon!

Glad löpare

Att jag räknar dagens pass som det första är dels för att jag nyss har anmält mig och dels för att jag har sprungit himla lite på sista tiden pga sjukdom och skadad vad, så det känns lite som en nystart.

Idag blev det ett pass bestående av 2 km uppjogg, sedan 3×5 min intervaller med 2 min vila emellan, och sen 2 km nedjogg.

För tillfället är jag sugen på att träna inför maran, men jag orkar inte själv planera in vilka pass jag ska göra, så jag använder ett av marathonprogrammen på jogg.se. Där kan man ange vilket lopp man vill springa och vilken tid man siktar på, och sen får man ett träningsprogram med förslag på pass som jackas in i ens träningsdagbok på sajten.

Svinbra just nu när jag inte orkar tänka själv. Man får förstås anpassa det lite efter sig själv. Det är ju inga individanpassade program man får, utan generella program baserat på önskad tid på en viss distans ett visst datum. Men kan man bara anpassa det lite efter sin egen nivå och sin dagsform så är det en skitbra bas att utgå från. Själv tänkte jag ha det som en riktlinje vad gäller längden på långpassen, samt för lite inspiration till intervallpass vilket jag är skitdålig på och helst undviker i vanliga fall.

Det här ska nog bli bra 🙂

Svalkande kompressionskläder

Jag får en del nyhetsbrev och pressmeddelanden om nya träningskläder och träningsredskap. Oftast är det mest designen på kläderna som är ny, det brukar inte vara några revolutionerande nyheter vad gäller funktionen. Men nu senast kom faktiskt en grej från 2XU som känns klockren i den här värmen – kompressionskläder med kylande effekt.

Enligt nyhetsbrevet ska kläderna ge ”en kylande effekt mot huden genom vårt kompressionsmateriale PWX i kombination med kylande Jade partiklar”. Alltså, det måste ju vara rena drömmen för löpare som liksom jag har det en aning tufft i värmen (läs: blir helt utslagna av värmen).

Undrar hur många av helgens Stockholm marathon-löpare som har, eller önskar att de hade haft, de här kläderna?

2XU Ice X.
Bild lånad från 2XU.

 

Housewifeing och energitankning

Jäklar vilken tur att det finns ett utomhus att ta till för energipåfyllnad när man har varit hemma med sjukt barn i två dagar, sovit alldeles för lite i ett par nätter pga nyss nämnda sjukling och ändå försöker att inte komma alldeles för långt efter med jobbet trots sjukröran.

När jag vaknade i morse kändes det som ett stort skämt att det redan var morgon. Vaknade dock till hjälpligt efter en hel balja kaffe och nästan en timme med förra helgens morgontidningar som jag inte hade hunnit läsa. Därefter har dagen mest bestått av feberkoll av liten sjukling, få i liten sjukling vätska, tolka engelska instruktioner i ett drakspel åt liten sjukling osv. På förmiddagen ryckte vi upp oss tillräckligt för att plocka syrenblommor och sätta syrensaft, vilket är ett enormt kryss i taket. Jag brukar göra ungefär en sån housewifey grej om året, så rätt skönt nu att jag inte behöver prestera mer sånt under resten av 2018 😉

Framåt eftermiddagen var jag helt slut i skallen och behövde verkligen komma ur huset och vila skallen. Först tog jag en lugn jogg ner i Vik och sprang precis så långt bort längs stranden att geggan av tång/alger/gojs försvann så att det gick att bada. Så himla härligt. Inte en människa på stranden, varmt i vattnet. Det finns inget som ger mig så mycket lugn och ny energi som att vara vid havet, och framförallt att vara i havet. Mitt nyårslöfte för i år är att tanka mer energi vid havet än vad jag har gjort de senaste åren och än går löftet helt enligt plan.

Sen efter middagen fick jag dessutom till en timmes lugn poddpromenad till ett avsnitt av ultrapodden Pace on earth. Kvällssol och alldeles ljummet. Skönt. Nu är energiförrådet återställt till lite mer normala nivåer igen.

Poddpromenad

Sprintorienteringsstafett ur nybörjarperspektiv

Jo, det var ju en grej jag var lite nervös för den här veckan, nämligen att jag hade råkat bli anmäld till en tävling i sprintorientering i stafettform.

Jag har väldigt blandade känslor inför stafetter. Det är roligt eftersom det är kul att springa ihop med andra, hela den sociala grejen runt omkring. Och jag brukar mer allvar när det är fler som påverkas av mitt resultat. Men det är just det där, att det är fler som påverkas av mitt resultat. Tänk om jag sabbar för hela laget? Tänk om jag springer så långsamt eller vilse att den som ska ta över stafettpinnen efter mig inte ens får starta?

Hur som helst begav vi oss till Lund idag, två stafettlag från Simrishamns orienteringsklubb. I mitt lag var vi bara två personer, och vi skulle springa vars två sträckor. Jag har aldrig sprungit sprintorientering förr, så bara det var ju nytt. Sprintorientering är orientering i stads-/parkmiljö och som namnet antyder förväntas det gå snabbare än orientering ute i skogen. Ähum. Det där medför ju också en viss ångest, på samma sätt som ett femkilometerslopp medför hundra gånger mer ångest än ett ultralopp, för i det senare är det ju ingen som förväntar sig att man ska springa fort.

Inför start gick jag omkring och försökte förstå mig på alltsammans; hur och var stämplar man, hur går växlingen till, var är målgången osv. Det finns uppenbarligen en hel del regler som erfarna orienterare känner till, som jag inte har en aning om. På något ställe kom flera funktionärer och skrålade ”Förbjudet område!” efter mig. Jag hade inte sett några avspärrningsband, men uppenbarligen fattade alla utom jag att det var förbjudet område eftersom ingen annan gick där.

Starten gick och sen gällde det att hålla sig i närheten av växlingsområdet i lagom tid tills lagkamraten skulle dyka upp och växla. I växlingen slet Löpare 1 åt sig en karta och lämnade den till Löpare 2, som alltså inte hade fått se och studera kartan i förväg.

Jag hade sträckorna två och fyra och till min förvåning gick det ganska bra. Det var kanske tre-fyra kontroller (av ca 20 totalt på de två sträckorna) som jag fick leta lite extra efter, där jag kom från fel håll av en lång häck och fick springa hela vägen runt, eller där jag råkat springa en gata för långt och hamnat på fel hyreshusgård. Men bortsett från dem flöt det på väldigt bra. Snabbt gick det visserligen inte. Jag kan absolut inte läsa karta och springa samtidigt, men jag hittade iallafall alla kontrollerna och fick godkänt på båda sträckorna.

Efter målgång blev det obligatorisk efter-lopp-fika. Träffade Piggelina-Anna i vimlet (om man nu kan kalla en orienteringspublik på en liten innergård för vimlet) och pratade lite långlopp, köpte en egen kompass inför kommande orienteringsäventyr, kollade på utbudet av löparskor som man alltid behöver fler av (men lyckades motstå) och njöt av känslan av att inte ha gjort bort mig och sabbat för laget 🙂

Orienteringstävling fika