En ganska otrevlig misstanke

Förra veckan var jag på ett läkarbesök för att reda ut varför jag ofta får ont när jag sitter. Har haft problem med det en längre tid. Det är en sån där dov, malande smärta som egentligen är mer irriterande än smärtsam, men ganska svår att ignorera. Ibland är det så irriterande att det helt enkelt inte går att sitta, vilket kan vara lite besvärande om man är bortbjuden eller ute bland folk och framstår som en idiot när man inte kan sitta kvar vid bordet utan får stå bredvid eller gå omkring i rummet.

Hur som helst hade läkaren inget säkert svar att ge, men däremot en misstanke om att smärtan beror på förslitningsskador i sacroiliacaleden/den bakre bäckenleden. Sjukgymnast blir nästa steg.

Efter besöket dök en otrevlig tanke upp. Tänk om det här beror på löpningen? Att jag har sprungit för långt i förhållande till vad kroppen egentligen tål? För hur noga var jag egentligen med styrketräningen inför ultran i våras? Och rörlighetsträningen? Inte jättenoga nej. Tänk om jag har sabbat något så illa att jag inte kan springa långt framöver?

Inte tänka så. Inte måla fan på väggen. Vänta och höra vad sjukgymnasten säger. Och ta tag i den jädra styrketräningen.

Kettlebell gummiband styrketräning

Fördelar med att ha en man som tränar

Min man har börjat cykla. Det är jättebra av två anledningar. För det första märks det att han mår bra av det, men för det andra (och viktigaste!) så innebär det att han köper en massa träningsprylar som jag kan ha nytta av.

När han hade cyklat typ två gånger köpte han värsta lyxträningsklockan, en sån där avancerad variant som jag själv har kikat på i ett par år men tyckt var alldeles för dyr. Häpp så fick jag en mycket mer avancerad träningsklocka än jag någonsin hade köpt själv. Fint! Sen kom han på att det är synd att inte kunna cykla om det blir en riktig skitvinter, så vips har vi en trainer och möjlighet att kunna cykla inomhus.

Nackdelen är förstås att grejerna inte riktigt är minsta dammodell utan mer anpassade för en normalstor man. När jag provjoggade med klockan för några dagar sen var det som att springa med en viktmanschett på ena armen. Måste alltså skaffa något till högerarmen för att det ska bli jämvikt 🙂

En bonus i allt det här är förstås att jag har fått en träningskompis! Igår var vi båda lediga, så då passade jag på att visa honom de roliga kringelikrokiga delarna av slingorna i Gylleboskogen.

MTB cyklister

Det här var innan det började regna och all lera från marken sprätte upp i våra ansikten. Vi så ganska mycket roligare ut vid slutet av rundan.

Lurat till oss en extra dos semesterfeeling

I helgen tog vi en spontantur till vårt semesterparadis Karlshamn och lurade åt oss en extra dos semesterkänsla innan jobbhösten drar igång på allvar.

Lördagen spenderade vi med en massa experiment och prova-på-grejer på Kreativum, samt med årets överlägset godaste fika på Café Villa Utsikten. En marängtårta med citronsmak, en sån där som verkligen smakar riktigt hembakat, samt skuttande på klipporna och sjukt fin utsikt.

Fika på Café Utsikten

Men söndagen sen. Jag hade planerat att jag skulle jogga från hotellet inne i Karlshamn ut till badplatsen vid Kollevik. Förra året promenerade jag en bit av sträckan, men det blev aldrig av när vi var där i somras (pga värmen från helvetet), och det har gnagt lite ända sedan dess.

Efter en stabil hotellfrukost drog jag på springkläderna och gav mig av i lugnt tempo (försök annat med magen full av hotellfrukost). Jag följde vattnet hela tiden. Längs med kajen ner till utvandrarmonumentet och in på strandpromenaden som börjar precis därefter. Vid ett par tillfällen stannade jag till på klipporna och bara tittade på utsikten. Trots att det bara är drygt tio mil härifrån är det en helt annan miljö. Ni som har skärgården inpå knuten undrar väl varför jag är så fascinerad av klippor, men för oss är det jätteexotiskt. Här hos oss har vi ju nästan bara sand.

Jogg Karlshamn

När jag gav mig av från hotellet var det ganska kyligt i skuggan och för första gången i sommar hade jag en långärmad tröja på. Men det tog inte lång tid innan det blev för varmt och den fick knytas runt midjan istället.

Vi hade bestämt att familjen skulle möta upp vid badplatsen vid Kollevik, och innan dess fick jag till drygt 5 km ren drömjogg på strandpromenad, stigar och klippor inkl flera fotostopp. Vid ett tillfälle skrämde jag nästan livet ur en gubbe som stod ute på en öde udde och tittade på utsikten, då jag kom springande bakom honom efter att ha tagit mig ut på udden för att fota.

Kollevik

Framme vid badplatsen vid Kolleviks camping blev det tre snabba dopp i klart badbart men ganska svalt Östersjövatten. Till skillnad från i somras hade vi badbryggan för oss själva. Dessutom hade maken varit förutseende och tagit med kaffe. Lyx.

Morgonkaffe Kollevik

Tanken var att den här helgen skulle tanka oss med lite extra semesterenergi inför jobbhösten, så att vi skulle komma hem pigga och glada påfyllda med energi, men så fort vi kom hem blev vi deppiga allihop och ville bara tillbaka. Hrm. Visserligen beror det nog mest på att Rut saknas i huset och att charmen med att vara hemma därmed har minskat rejält, men om vi bara är lyckliga när vi är i Karlshamn kan det här bli en dyr höst.

Skotest Salomon XA Enduro

Detta inlägg är ett samarbete med addnature.com som har bidragit med skorna, men åsikterna är helt och hållet mina egna. 

I ett samarbete med addnature.com har jag fått chansen att testa ett par Salomon XA Enduro – ett par trailskor med två funktioner jag aldrig testat förut, nämligen damask och snabbsnörning. Jag har ofta problem med att jag får in grus i skorna, så det där med damask verkade vara smart.

På addnature.com finns det skor till alla former av löpning, men fokus ligger förstås på trailskor. Det hörs ju på namnet, det är ut i naturen de vill att vi ska bege oss. Av de skor som fanns på sajten nu i början av augusti var 62 st asfaltskor medan hela 367 st var trailskor. Precis rätt urval för mig alltså.

Att ta på sig de här skorna känns lite som att dra på sig en strumpa, eller som såna där sock-i-plast man hade när man var liten. Snörningen kan man justera enkelt genom att spänna eller lätta på ett fäste som håller ihop skosnöret. Man behöver alltså inte knyta snörena. Ganska smidigt faktiskt, förutom att snöret är lite långt för min fot och det finns en plastgrej längst ut på snöret som studsar mot foten vid varje steg. Under testrundorna löser jag det genom att stoppa in plastgrejen under snörningen, men får sedan tips av en annan löpare att det redan finns en liten ficka på skon just för det här ändamålet.

Salomon XA Enduro

Första rundan gjorde jag på en grusväg och kunde nöjt konstatera att det inte kom in någon grus i skon över huvud taget. Damasken verkar alltså göra sitt jobb. Till och med under en promenad på stranden slapp jag få in sand i skorna.

Skorna har fått följa med på testrundor på flera olika underlag och greppet är kanon, både på stigar, gräs och grusvägar.

Salomon XA Enduro

En dag tog jag med dottern ner till Prästens badkar för att testa skorna på klipporna, och de har väldigt bra grepp även på sten. Jag kunde springa omkring, hoppa och skutta utan att tappa greppet en enda gång. Riktigt bra.

salomon klippjogg

Av väderrelaterade skäl har jag dock inte hunnit testa skorna i regn eller på blöta stigar, så hur de funkar i blöta förhållanden lär väl hösten få utvisa.  Såhär långt verkar de iallafall väldigt lovande 🙂

Salomon XA Enduro

Löpsug och cykellycka

Tre veckor har jag nu helt låtit bli att springa för att låta muskelbristningen i vaden läka. Inte ett enda ”jamen-bara-ett-litet-pass”. Jag känner mig så himla klok och förnuftig att det nästan börja växa mossa ur öronen på mig. Att jag verkligen har låtit vaden få vila ordentlig så länge, utan slarv. Och den känns helt klart bättre. Men visst fan är jag springsugen nu! På fredag är det Kullaloppet, mitt närmaste lopp precis på mina hemmastigar, och det brukar vara jättemysigt. Kanske kanske kan det vara läge att testa vaden och se om den håller på fredag. Om inte får jag väl fortsätta cykla ett tag till.

Sista eftermiddagsrullet var i söndags. Vi hade varit och käkat hamburgare på Kiviks strand och när vi kom hem ville dottern genast iväg och leka med en kompis. Vips hade jag en ledig eftermiddag. Det var lite molnigt och kvavt, och som alltid när det är molnigt och kvavt kollar jag åskkartan innan jag ger mig ut, åskrädd som jag är. Kunde se att det åskade i nordöstra Skåne, men tänkte att jag hinner en runda även om det skulle dra sig hitåt.

MTB cyklist

Så jag rullade in i Gylleboskogen och hade siktet inställt på den roligaste biten av slingorna, där stigen slingrar sig i kringelikrokar hit och dit. Men när jag väl kom in i skogen och jag bara såg de mörka molnen genom trädkronorna, då såg de ganska läskiga ut. Och ju mer träd runt omkring, desto svårare blev det att se var molnen började och slutade, det var bara mörkt. Då fegade jag ur och vände. Cyklade tillbaka ner mot stora vägen där man kommer ut ur skogen och har lite bättre sikt upp på himlen. Och när jag väl kom ner där visade det sig att molnen faktiskt inte var så stora och mörka som de hade verkat inne i skogen.

Istället för Gylleboslingorna siktade jag då istället på Rörums strand, i närheten av Knäbäckshusen. Jag hade ju bara fått cykla asfalt och grusväg och hade fortfarande ett sug efter att cykla stig kvar i kroppen.

MTB på bro

Bakom Rörums strand kan man komma in i Stenshuvuds nationalpark, och precis vid gränsen till nationalparken finns en slingrig stig som är rolig att cykla. Och svår. På ett par ställen är det små korta och smala broar (inte den på bilden, betydligt trixigare), varav en kommer så snävt att man måste svänga rejält för att komma på den. Den har jag aldrig vågat cykla, men i söndags vågade jag iallafall sätta framhjulet på bron, hoppa på cykeln och låta bakhjulet rulla upp på bron och över den. Det är mer än jag har vågat innan. Det tar sig 🙂

Veckans träning samt åtgärd för att undvika framtida träning

Semesterns första vecka är till ända och under den har jag gjort följande saker som kan klassificeras som träning:

Måndag: 10 km asfaltjogg med ett avsnitt av Träningspodden i öronen.

Tisdag: 4,4 km jogg med dottern på cykel sidanom, ner till en lekplats ett par kilometer härifrån och därmed lekpaus halvvägs.

Onsdag: ett 500-pass styrka med kroppsviktsövningar efter tips från ovan nämnda Träningspodden-avsnitt. Upplägget var att välja fem övningar och köra fyra varv av dem. Första varvet 40 reps, andra 30 reps, tredje 20 reps och sista 10 reps = totalt 500 reps. Svinjobbigt! Särskilt varv ett och två förstås, det blev en jävla massa repetitioner. Sen kändes de två sista varven mentalt lättare eftersom de gick snabbare, men då var jag ju svintrött så det jämnade liksom ut sig.

Lördag: ett skivstång/intervall-pass på Friskis, vilket innebar styrka med skivstång följt av 15 st 45 sek intervaller av diverse pulshöjande övningar. Ja, ni läste rätt. Två styrkepass på en och samma vecka. Vad händer?!

Söndag: 9 km MTB-kvällsrunda med dottern med fokus på att få cykla så mycket stig som möjligt och att mjuka upp kroppen som lider av en massiv träningsvärk sedan Friskispasset.

MTB utrustning

Dessutom har jag gjort en insats för att undvika en viss typ av träning framöver. Jag har nämligen bestämt mig för att inte springa Helsingborg marathon.

Egentligen är jag jättesugen på Helsingborgsmaran, men den där muskelbristningen jag fick i vaden i slutet av maj vill inte ge med sig. Det funkar om jag joggar superlångsamt utan något som helst frånskjut, men varje gång jag försöker trycka ifrån lite eller gör nån slags hoppövning, då gör det ont igen. Som i lördags på skivstång/intervall-passet. Styrkan med stång var inga problem för då stod vi stilla, men redan på första pulsövningen där vi gjorde något slags hopp smällde det till igen. Så det är ju helt hopplöst att tro att jag ska kunna få till någon vettig marathonförberedelse med en sådan vad. Det får bli ett annat år. Helsingborg marathon lär väl finnas kvar.

(Eller så är det bara jag som försöker hitta ursäkter för att slippa prestationsträna i värmen. Vem vet?)

Alltså – är det nån som är sugen på en njutarrunda runt Helsingborg den 1 september så har jag en startplats till högstbjudande 🙂

Nära nakenchock

Häromdagen sprang jag min vanliga runda ner i Vik, längs Skåneleden mot Baske och sen samma väg tillbaka igen, för det är så fint att där man man springa tusen gånger utan att tröttna. Det var dock mitt på dagen och sjukt varmt, så när jag kom tillbaka till hamnen på hemvägen var jag tvungen att svalka mig. Mitt i sommaren är man dock inte riktigt lika ensam på Österlen som man är resten av året, så för att inte orsaka rubriker om nakenchock i hamnen när jag skulle kränga av de blöta löparunderkläderna tog jag mig ut på baksidan av piren och tänkte att där är det iallafall ingen som ser mig.

Viks hamn

Jag har aldrig badat därifrån förr, men det var inga problem att ta sig i även om det var många hala stora stenar på baksidan av piren. Det var helt underbart att hoppa i. Tillräckligt varmt för att kunna ligga i en stund och tillräckligt kallt för att jag skulle bli rejält svalkad.

Bad efter jogg i Viks hamn

Jag var inte så sugen på att springa hem i dyblöta trosor, men eftersom jag var själv där bakom piren var det bara att ta av dem och springa hem i bara shortsen. Men precis när jag skulle dra av dem kom det en hel familj engelska turister som satte sig på piren två meter ifrån mig och tittade på utsikten. I FEM MINUTER. Jag var inte jättesugen på att svida om precis framför dem, så jag fick snällt sitta och vänta tills de hade gått. Låtsas att jag också satt och njöt av utsikten.

Jaja. Det var skönt att doppa sig iallafall.

Bad i Viks hamn

Olika perspektiv på nya stigar

Idag har jag och dottern testkört en av slingorna i Sjöbo, där jag ska coacha löpargruppen som jag har kört ett par pass med nu under försommaren. Imorgon är sista tillfället med gruppen, och jag ville testa en ny stig så att de får lite omväxling. Ganska bra om jag själv hittar då.

Vi hade lastat dotterns cykel i bilen, så att hon skulle kunna cykla bredvid när jag sprang. Starten går vid campingen i Sjöbo, och där finns slingor av flera olika längd. Den vi skulle testa var 6-kilometersslingan.

När vi började förklarade jag för henne att det bara var 6 km, alltså kortare än den vanliga skogsrundan vi brukar cykla här hemma. Då är det lugnt, sa hon. Men då visste vi inte att de 6 kilometrarna bestod av några riktigt jobbiga backar, långa och sega och ganska branta på sina ställen. Och sand. Och så var det rejält varmt. Både hon och jag fick slita rejält. I de värsta backarna fick jag leda cykeln och det var nästan så att jag var glad åt att slippa springa. De 6 kilometrarna kändes som 20, sa dottern efteråt.

Själv tyckte jag att det var en rolig slinga med många kringelikrokar, många fina ställen där stigen slingrade sig fram och det låg rötter över stigen. Jag tänkte att någon gång måste jag själv ta med cykeln dit och testa att cykla, för vissa delar måste vara riktigt roliga att köra MTB på.

Dottern var dock mest imponerad när stigen gick upp på en ås precis invid bilvägen. Där stannade hon och betraktade de framsusande bilarna och kläckte ur sig obegripliga saker om att ”Här är SÅ vackert”. Hmm.

Utsikt över bilväg

Bäst var ändå att vi gick direkt från målet till utebadet som låg precis intill campingen. Sjukt efterlängtat bad!

5 x midsommarveckan

Midsommarveckans …

Bästa träning: joggen inkl 6×3 min intervaller längs cykelvägen till Baske med dottern sidanom på cykel, med en lekplatspaus där vi snurrade på nån karusell tills jag höll på att spy samt hoppade så långt vi kunde från gungorna.

Jävel: halsjäveln som aldrig vill sluta göra ont. Halsontet försvinner tillfälligt, dagen efter springer jag och så vips kommer halsontet tillbaka igen.

Godaste: delad förstaplats mellan midsommaraftons marängsviss med jordgubbar och Dajm samt valnötsbrownien med lakritstäcke på Bagaren & Konditorn i Simrishamn.

Stackare: Rut som har fått tillbaka sitt blodöra, dvs att öronlappen fylls av blod och blir som en liten ballong. Inte farligt, men väldigt besvärande för henne. Har lyckligtvis fått tid hos veterinären till imorgon för att tömma ut blodet, så snart blir hon glad igen.

Maskigaste: långpasset som jag hade planerat in i lördags kväll, när maken hade kompisar på besök och kollade på fotboll. Där hade jag haft guldläge att jogga lugnt och länge. Vill inte vara hemma när det är fotboll, och hade all tid i världen att lufsa på i egen takt halva kvällen. Men drog på det så länge att jag inte kom ut förrän en bra bit efter 20, och var så seg att jag hittade ursäkter för att ta fotopauser hela tiden, så totalt blev det tänkta 14 km-passet bara 6 km. Men fick till en konstig skobild iallafall.

Rosor vid Viks hamn