Svalkande kompressionskläder

Jag får en del nyhetsbrev och pressmeddelanden om nya träningskläder och träningsredskap. Oftast är det mest designen på kläderna som är ny, det brukar inte vara några revolutionerande nyheter vad gäller funktionen. Men nu senast kom faktiskt en grej från 2XU som känns klockren i den här värmen – kompressionskläder med kylande effekt.

Enligt nyhetsbrevet ska kläderna ge ”en kylande effekt mot huden genom vårt kompressionsmateriale PWX i kombination med kylande Jade partiklar”. Alltså, det måste ju vara rena drömmen för löpare som liksom jag har det en aning tufft i värmen (läs: blir helt utslagna av värmen).

Undrar hur många av helgens Stockholm marathon-löpare som har, eller önskar att de hade haft, de här kläderna?

2XU Ice X.
Bild lånad från 2XU.

 

Housewifeing och energitankning

Jäklar vilken tur att det finns ett utomhus att ta till för energipåfyllnad när man har varit hemma med sjukt barn i två dagar, sovit alldeles för lite i ett par nätter pga nyss nämnda sjukling och ändå försöker att inte komma alldeles för långt efter med jobbet trots sjukröran.

När jag vaknade i morse kändes det som ett stort skämt att det redan var morgon. Vaknade dock till hjälpligt efter en hel balja kaffe och nästan en timme med förra helgens morgontidningar som jag inte hade hunnit läsa. Därefter har dagen mest bestått av feberkoll av liten sjukling, få i liten sjukling vätska, tolka engelska instruktioner i ett drakspel åt liten sjukling osv. På förmiddagen ryckte vi upp oss tillräckligt för att plocka syrenblommor och sätta syrensaft, vilket är ett enormt kryss i taket. Jag brukar göra ungefär en sån housewifey grej om året, så rätt skönt nu att jag inte behöver prestera mer sånt under resten av 2018 😉

Framåt eftermiddagen var jag helt slut i skallen och behövde verkligen komma ur huset och vila skallen. Först tog jag en lugn jogg ner i Vik och sprang precis så långt bort längs stranden att geggan av tång/alger/gojs försvann så att det gick att bada. Så himla härligt. Inte en människa på stranden, varmt i vattnet. Det finns inget som ger mig så mycket lugn och ny energi som att vara vid havet, och framförallt att vara i havet. Mitt nyårslöfte för i år är att tanka mer energi vid havet än vad jag har gjort de senaste åren och än går löftet helt enligt plan.

Sen efter middagen fick jag dessutom till en timmes lugn poddpromenad till ett avsnitt av ultrapodden Pace on earth. Kvällssol och alldeles ljummet. Skönt. Nu är energiförrådet återställt till lite mer normala nivåer igen.

Poddpromenad

Sprintorienteringsstafett ur nybörjarperspektiv

Jo, det var ju en grej jag var lite nervös för den här veckan, nämligen att jag hade råkat bli anmäld till en tävling i sprintorientering i stafettform.

Jag har väldigt blandade känslor inför stafetter. Det är roligt eftersom det är kul att springa ihop med andra, hela den sociala grejen runt omkring. Och jag brukar mer allvar när det är fler som påverkas av mitt resultat. Men det är just det där, att det är fler som påverkas av mitt resultat. Tänk om jag sabbar för hela laget? Tänk om jag springer så långsamt eller vilse att den som ska ta över stafettpinnen efter mig inte ens får starta?

Hur som helst begav vi oss till Lund idag, två stafettlag från Simrishamns orienteringsklubb. I mitt lag var vi bara två personer, och vi skulle springa vars två sträckor. Jag har aldrig sprungit sprintorientering förr, så bara det var ju nytt. Sprintorientering är orientering i stads-/parkmiljö och som namnet antyder förväntas det gå snabbare än orientering ute i skogen. Ähum. Det där medför ju också en viss ångest, på samma sätt som ett femkilometerslopp medför hundra gånger mer ångest än ett ultralopp, för i det senare är det ju ingen som förväntar sig att man ska springa fort.

Inför start gick jag omkring och försökte förstå mig på alltsammans; hur och var stämplar man, hur går växlingen till, var är målgången osv. Det finns uppenbarligen en hel del regler som erfarna orienterare känner till, som jag inte har en aning om. På något ställe kom flera funktionärer och skrålade ”Förbjudet område!” efter mig. Jag hade inte sett några avspärrningsband, men uppenbarligen fattade alla utom jag att det var förbjudet område eftersom ingen annan gick där.

Starten gick och sen gällde det att hålla sig i närheten av växlingsområdet i lagom tid tills lagkamraten skulle dyka upp och växla. I växlingen slet Löpare 1 åt sig en karta och lämnade den till Löpare 2, som alltså inte hade fått se och studera kartan i förväg.

Jag hade sträckorna två och fyra och till min förvåning gick det ganska bra. Det var kanske tre-fyra kontroller (av ca 20 totalt på de två sträckorna) som jag fick leta lite extra efter, där jag kom från fel håll av en lång häck och fick springa hela vägen runt, eller där jag råkat springa en gata för långt och hamnat på fel hyreshusgård. Men bortsett från dem flöt det på väldigt bra. Snabbt gick det visserligen inte. Jag kan absolut inte läsa karta och springa samtidigt, men jag hittade iallafall alla kontrollerna och fick godkänt på båda sträckorna.

Efter målgång blev det obligatorisk efter-lopp-fika. Träffade Piggelina-Anna i vimlet (om man nu kan kalla en orienteringspublik på en liten innergård för vimlet) och pratade lite långlopp, köpte en egen kompass inför kommande orienteringsäventyr, kollade på utbudet av löparskor som man alltid behöver fler av (men lyckades motstå) och njöt av känslan av att inte ha gjort bort mig och sabbat för laget 🙂

Orienteringstävling fika

GripGrab cykelhandskar och mjuka sommarstigar

Detta inlägg är ett samarbete med cykelkraft.se

Ibland händer saker och ting precis i rätt tid. Precis i samband med att jag cyklade ett svettigt sommar-MTB-pass i Brösarp och höll på att tappa taget om styret pga svettiga händer, fick jag möjlighet att testa ett par GripGrab cykelhandskar genom ett samarbete med cykelkraft.se. Det kunde inte ha kommit mer lägligt.

Sedan dess har det varit rena sommarvärmen länge och jag har hunnit testköra handskarna på flera pass. Anledningen till att jag beställde dem var just för att slippa halka runt på styret med svettiga händer, och i det avseendet funkar de jättebra. Visst, det blir svettigt inuti handskarna när solen steker, men det påverkar inte greppet. Materialet på insidan är lite gummiaktigt, vilket gör att det inte alls glider mot de lika gummiaktiga handtagen på styret. Jag slipper alltså oroa mig för att tappa greppet och ramla handlöst över styret 😛

GripGrab cykelhandskar

Jag gillar även att fingrarna får vara fria. Hela handskar tror jag inte att jag hade klarat av på sommaren, det blir svettigt nog ändå. Jag klarar knappt att cykla i skor, vill helst ha sandaler i värmen, så det är väl samma grej med händerna.

gripgrab cyklhandske

Sen har handskarna dessutom en vaddering, som enligt cykelkraft.se ska minska risken för domningar i händerna. Det har dock jag lite svårt att utvärdera, eftersom jag aldrig cyklar särskilt långt och inte har upplevt att händerna domnar. Inbillar mig att det blir viktigare om man cyklar långt och har belastning på händerna under flera timmar.

Hur som helst är jag helnöjd med handskarna, framförallt för att jag slipper oroa mig för att tappa greppet om styret nu när det är så varmt.

Men själva cyklingen då? Jo, varje år vid den här tiden tänker jag att jag måste rapsfältscykla, men hur jag än har försökt motivera mig till det har det inte varit särskilt lockande att cykla på landsväg bara för att hitta ett rapsfält. Det har bara varit stigarna som lockat. Särskilt stigar som slingrar sig fram och tillbaka och mjukt upp och ner, så att man inte riktigt ser vart de leder och där man får parera med kroppen i gunget upp och ner. Lövely! Mer sånt! (Kanske redan imorgon, för ryktet säger att det är sparrisrisotto till lunch på vegostället Byvägen 35, dvs på andra sidan Gylleboskogen.)

mtb vitsippor

 

Trött tisdag

Sitter här med en sån där förlamande träningsvärk/trötthet som man kan få när man har träningsvärk i kombination med förkylning. Träningsvärken blir liksom mycket värre om den sammanfaller med förkylning. Och den sitter inte bara i musklerna utan även i huvudet. Helt slagen.

Igår drog jag på mig Actic-kläderna igen och ryckte in för en kollega som behövde vara ledig. Inte helt lyckat känner jag såhär i efterhand. Jag höll ett skivstångspass och ett seniorjympapass, och därefter receptionstid resten av dagen. Det i kombination med en förkylning som jag trodde skulle ge med sig snart, men uppenbarligen inte gör det. När jag kom hem var jag så trött att jag släpade mig ut i trädgården där maken höll på att bygga en ny rabatt, lade mig på gräsmattan och orkade inte ens resa mig trots att jag hade lagt mig intill ett myrbo och myrorna kröp över mina ben. Orkade med möda ta en promenad med Rut, men däckade sen i soffan som en sten. Innan jag somnade låg jag förresten och var jättesugen på passionsfrukt, vilket fanns i köket tre meter därifrån, men jag orkade varken gå och hämta dem eller be maken hämta dem åt mig. (Bra idag dock, annars hade de ju inte funnits kvar till frukost.)

Actictröja

Idag är jag så glad att jag har stillasittande datorjobb. Just idag är det så jäkla skönt. Bara få sitta stilla och knappa. Dricker ganska mycket kaffe men varvar med citron och ingefärsdryck. Det smakar helt fel i värmen men inbillar mig att det ska jaga bort förkylningen. Det hade varit rätt bra att bli av med den eftersom resten av veckan innehåller en hel del fysiskt krävande grejer. Har bland annat råkat bli anmäld till ett stafettlag i orientering (trots att jag uttryckligen varnade för att jag är nybörjare, aldrig har sprungit sprintorientering och troligtvis kommer att sänka hela laget). Ska träffa gruppen jag ska löpcoacha för första gången. Och dessutom har jag ett PT-pass inbokat där jag bett om springa-snabbt-tema. Egentligen borde jag nog boka av hälften men man är inte alltid så smart när det gäller roliga grejer.

Inför obligatorisk semester i maj

När jag lade upp en bild på Instagram nu i veckan taggade jag den med #införobligatorisksemesterimaj. Halvt på skämt, halvt på allvar. Förr, när jag hade vanligt kontorsjobb och vanliga arbetstider, var jag alltid helt knäckt på våren när det äntligen hade blivit fint väder ute men man var tvungen att vara inne och jobba. Jag kunde nästan bryta ihop och börja gråta bara av tanken på att behöva vara inomhus den perioden. Så lite allvar är det nog i den där taggen.

Denna veckan har dock varit riktigt lyxig. Jag blev klar med jobbet som jag hade deadline på i söndags, skickade in min rapport vid elvatiden i söndags kväll och därefter tänkte jag att nu tar jag helg. Igår var jag hos min kompis som driver en handelsträdgård, där jag hjälpte dem att fotografera till hemsida och sociala medier. Innan dess promenad med Rut och en tvåmilarunda på cykeln först längs med havet till Baskemölla och sedan upp i Gylleboskogen. Så himla härligt, men riktigt varmt och rejält blåsigt ute på raksträckorna, så när jag väl kom in i skogen var det en lättnad att slippa ifrån solen och blåsten.

glad cyklist

Idag har jag varit på ett joggmöte inför ett litet löpcoachuppdrag där jag ska hjälpa till att coacha en företagsgrupp nybörjarlöpare. Roligt! Passande nog höll vi mötet under en supervarm jogg på och runt Stenshuvud, bland annat min favoritstig nere vid fyren där det är jättestenigt och man får trippa fram bland stenarna. Planen var att äta lunch efteråt men det blev ändrade planer, vilket troligtvis gjorde övriga lunchgästers upplevelse lite trevligare då de slapp två genomblöta svettluktande lunchare vid bordet sidanom.

Väl hemma käkade jag morotssoppa och mackor på uteplatsen, läste engelsk deckare och körde sedan lite yoga för första gången sedan evigheters evighet.

Såhär borde alla få ha det i maj.

Promenad i havet

Toughest family race report

Förra helgen tog jag och dottern begreppet familjerastning till en helt ny nivå genom att köra Toughest Family. Så himla roligt!

Toughest Family är, precis som det låter, familjevarianten av hinderbanan Toughest. Föräldrar och barn kör tillsammans som ett lag och hjälps åt genom hindren.

Vi var på plats en dryg timme innan start och hade gott om tid att gå runt och kika bland utställarna, studera hindren i förväg och kolla på dem som hade startat tidigare än oss. Framförallt kollade vi på lerhindret, som bestod av tre-fyra leriga små kullar med djup lervälling emellan. Barnen hade lervällingen upp till brösthöjd, så det var ganska djupt.

Min bror kom dit och hejade och fotade oss, och när vi träffade honom efter en stund var dottern så taggad att hon höll på att spricka. ”Jag är så taggad! Jag är så väldigt taggad!” ropade hon när hon fick syn på honom.

Innan start fick vi ansiktsmålningar i ett grönt och lila mönster. Våra favoritfärger. Min målning försvann dock efter halva loppet, då jag åkte en sjukt hög rutschkana rakt ner i kanalen.

Hur som helst kom vi till start supertaggade. Vi lufsade på i lagom jogg mellan hindren som bestod av en massa olika slags klättring, svingande i ringar, balansgång, lervälling, krypande under låga nät, spurt uppför en brant ramp samt dödsrutschkanan. Det enda hindret jag tvekade inför var just rutschkanan. Lånar en bild från Toughest för att ni ska få en bild av hur det kändes när man satt där på kanten och tittade ner.

toughest rutschkana
Bild: Jacques Holst

Alltså, det var högt. Och när man såg de andra åka ner, hur sjukt snabbt det gick, var det ganska läskigt. Jag funderade ganska länge innan jag släppte taget, men kom fram till att jag hade ångrat mig enormt om jag inte åkte, så till slut släppte jag. Och jäklar vad fort det gick! Och jäklar vad glad jag var att dottern inte hade velat åka. Snacka om att jag hade varit nervös om hon skulle åka efter att jag hade känt på hur fort det gick och hur upp och ner världen blev då jag kom i vattnet.

Resten av hindren var dock mindre av dödslängtankaraktär. Vi hjälptes åt på sådana som var för höga för henne, men i vissa hade hon fördel för att hon är lite mindre och smidigare.

toughest family5

Min bror hängde med runt banan och fotade och hejade. Flera av hindren ställde ganska stort krav på greppstyrka, som att svinga sig i ringar och gå armgång, och där fick jag ge upp ungefär efter halva sträckan. Men jag klarade iallafall halva.

Toughest Family Malmö 2018

Loppet  var drygt 2 km långt och efter mål var dottern fortfarande lika taggad som inför start, så hon föreslog att vi vi skulle gömma våra medaljer och låtsas som att vi inte hade sprungit och köra ett varv till 🙂 Känns som ett ganska bra betyg på dagen.

Det här gör vi lätt om! Sjukt rolig grej, lagom nivå på banan, massa prova-på runt omkring. Att det dessutom var jättefint väder och att det var så varmt i havet att vi kunde tvätta av oss leran och ligga i vattnet och plaska jättelänge gjorde ju inte dagen sämre.

 

 

Förlåt kroppen …

… för att jag tvingar dig att sitta vid datorn jättemånga timmar varje dag tills ryggen och nacken blir alldeles stel och krum, ögonen irriterade och huvudet översvämmat av information.

dator och kaffe

Ändå är det här jobba-hemifrån-upplägget något som jag har drömt om tidigare, då jag nyss hade sagt upp mig från ett heltidsjobb på kontor och fantiserade om en annan vardag. Att sitta och jobba i soffan alt. i solen på uteplatsen, och klämma in både promenader och joggpauser under dagen.

Och det ÄR skönt, men jag hade uppenbarligen glömt bort vad fenomenet att spendera många timmar framför datorn gör med kroppen.

Fem dagar till deadline. Därefter ska jag bland annat göra ett gästspel på gymmet, fixa nya etiketter till marmeladerna i gårdsbutiken, berätta om ett par nya cykelhandskar och en härlig cykelpodd samt ett roligt löpcoachuppdrag 🙂

Prestationsfrihet och mysträning

De senaste veckorna har tillhört kategorin Favoritträningsveckor eftersom de har varit de där veckorna efter ett stort lopp, då man äntligen genomfört det man har tränat för under en lång tid, och därefter bara kan glida runt och mysträna helt utan prestationskrav. Det är så jäkla gött! Inga krav på kilometer eller tider, ingen tråkig men nödvändig inför-lopp-prehab, inget tvinga sig till styrketräning som man vet är bra på alla sätt men också apatråkig på alla sätt. Bara göra precis det man känner för, utan minsta tanke på att det ska ge något särskilt resultat.

MTB i sandaler

Så de senaste veckorna har varit ganska varierande träningsmässigt. Tre härliga MTB-rundor, varav en tuff med guidning kring Brösarp och två lättare hemmaomkring med dottern. Ett PT-pass på Friskis med fokus på explosivitet och sprintlöpning (!). Ett cirkelgympass som min kompis håller i. Ett Friskis familjefyspass med dottern. En orienteringstävling i Hörby (för övrigt min första orienteringstävling någonsin, hyfsat vilse). Två mysjoggar, varav en runt Gyllebosjön i eftermiddags inkl premiärdopp i sjön efteråt 🙂

Vitsippejogg

Och än har jag inte minsta lilla tanke på att anmäla mig till något nytt lopp, jag vill bara stanna i den här prestationsfria träningsbubblan så länge som möjligt.

Jobbmässigt vill min kropp dock inte stanna i den nuvarande bubblan, som består av X antal timmars datorjobb om dagen, särskilt länge till. Kroppen har verkligen vant sig av med att sitta vid en dator (eller rättare sagt böjd över datorn som ligger i knät) och varje kväll är rygg och nacke helt förstörda. Somnar på spikmattan varenda kväll och varenda morgon blir jag lika förvånad över att jag på något sätt har tagit bort spikmattan och lagt den på golvet, men jag har inte minsta lilla minne av att jag har tagit bort den. Kanske är det maken som tar bort den? Om en dryg vecka är det deadline på det uppdrag jag håller på med just nu, och jag tror kroppen kommer att jubla när jag väl skickar in min rapport och kan lägga undan datorn i några dagar.

Inte särskilt jobbigt

Fredagkvällen till ära listar jag tre saker som inte är särskilt jobbiga.

  • När nätet kraschar medan man har datorjobb och man därmed inte kan jobba vidare utan blir tvungen att ta en joggpaus.
  • Att åka direkt från skolhämtning till Friskis familjefys, för att sedan komma hem till färdiga rester sedan gårdagens middag. Rester är världens bästa mat, lätt!
  • Löpning på våren då allt är alldeles nygrönt, nyblommande och doftande.

Vårlöpning