Värmetortyr på Stenshuvud

Har nån missat att det var sjukt varmt igår? Jag missade det iallafall inte, kan jag ju lugnt säga.

Hade avsatt ett par timmar till njutjogg kring Stenshuvud och Rörums strand. Packat vätskeryggan med vatten, Tailwind och en Rawbite och ställt bilen vid Knäbäckshusen. Därifrån joggade jag genom Rörums strand sommarstugeområde mot Stenshuvuds nationalpark och rundade berget på min favoritstig som går nere vid Stenshuvuds fyr.

Stenshuvud stenig stig

Jättens port Stenshuvud

Det var på alla sätt och vis en sjukt fin runda. Särskilt nu när alla blommor och träd är alldeles nyutslagna och allt doftar så intensivt. Så himla vackert! Men också så sjukt tungt!

Jag har nog aldrig någonsin behövt gå så mycket under en vanlig jogg som jag gjorde igår. Det var typ 100 m jogg, sedan gång, 100 m jogg till, sedan fotopaus … Hittade verkligen alla ursäkter för att få lov att stanna så ofta som möjligt.

Vätskesystem löpning

Jag drack och drack. Hällde vatten över mig. Sökte mig till skuggan så mycket det bara gick. Redan efter 5 km släppte jag alla tankar på att få till ett långpass och fokuserade bara på att ta mig tillbaka så fort som möjligt och få komma ner och svalka mig i havet. Doppet efteråt var nog bland de skönaste någonsin. Rundan slutade på 8,5 km och större delen av dem mässade jag ”åh fyfan åh fyfan åh fyfan” för mig själv.

Jogg vid Stenshuvid

Nu funderar jag lite på hur tusan jag tänkte när jag anmälde mig till Helsingborg marathon som går den 2 september. Ska man springa en mara den 2 september måste man oundvikligen springa en hel del under sommaren, och uppenbarligen är jag inte jättebra på det där med att springa i värme. Hur tänkte jag där egentligen? Det kommer ju att gå riktigt åt skogen :-S

Cykellycka!

Det är nåt visst med att cykla MTB. Så for man kommer upp på sadeln dras mungiporna upp ett snäpp. Sen rullar man runt med ett leende hela rundan, och ju gropigare och slingrigare stigar man hittar, desto bredare leende. Så jäkla roligt! Bäst är när man hittar en riktigt hålig väg, med massor av små hålor efter varandra, så att man måste resa sig upp i cykeln och liksom parera för hålorna. Dunk dunk dunk dunk dunk.

MTB-däck

Igår stack jag ut en runda på eftermiddagen innan det var dags att hämta på skolan. Det var ett sånt speciellt ljus, ni vet när det är disigt men ändå soligt. Jag kör sällan särskilt långt när jag cyklar, men har en runda som är så sjukt rolig precis här i närheten. Den går på grusvägar in i Gylleboskogen tills man kommer in på en bit av slingorna, och då är det den absolut roligaste delen av slingorna man hamnar på. För några år sedan gjordes en liten bit av slingorna i Gylleboskogen om eftersom det var nån markägare som inte längre ville ha motionärer härjande på sin mark, och den  nya sträckningen är så jäkla rolig! Den slingrar sig fram och tillbaka, upp och ner, mellan träd och över rötter. Härlig att springa, men att cykla den är ännu bättre – sjukt roligt! 😀

På MTB tur i Gylleboskogen

Så vad tänker jag nu? Jo, när kan jag cykla där nästa gång?

Äntligen MTB igen!

När jag tränar inför långlopp (eller bara jagar kilometer) är det lätt att det inte blir så mycket annat än löpning. Det är svårt att klämma in andra saker när jag vet (läs: inbillar mig) att jag måste komma upp i ett visst antal kilometer eller ett visst antal löppass. Således har det inte blivit så mycket annat på ett bra tag, och ärligt talat kan det bli lite långtråkigt ibland. Fast det är så härligt att springa. Det blir ändå lätt ”same procedure as last year – same procedure as every year”.

Så idag är jag skitnöjd att jag struntade i att springa och istället dammade av cykeln och rullade en runda i Gylleboskogen. Så himla roligt! 🙂

MTB i Gylleboskogen.

Fast de första 4,6 kilometrarna känns det som om det går uppför HELA tiden (vilket det givetvis inte gör, men det känns så) och jag flåsar som om det är första gången jag rör på mig i hela mitt liv. Men sen, när man väl kommit upp i skogen, där det äntligen blir plant, då börjar dessutom de roliga delarna av slingorna och de är om möjligt ännu roligare på cykel än när man springer. Och därefter går det neråt, och då känns det som nedförsbacke hela vägen hem, och det är så jäkla roligt att köra nedför! Wiiiihooooo!

MTB i Gylleboslingorna.

PS. Givetvis kom det en löpare precis när jag stannat här för att få till en cykelselfie. Vad är oddsen? Jag träffar ALDRIG löpare där annars. Fick bara till cykelselfies med riktiga grimaser, så gav upp och nöjde mig till slut med en bild på Skogsåket. Det får duga för idag.

11 km löparlycka

Alltså, jag måste berätta om dagens jogg! 11 km ren löparlycka! 🙂

Jag tog en runda mellan farsdagsfiranden och andra söndagsgöromål (varav ett var den betydligt mindre roliga sysslan att krypa in i husgrunden för att täta hål där möss kryper upp) och det blev en sån där sjukt härlig runda som det bara kan bli när man inte har några förväntningar på rundan.

Sprang upp i skogen och följde en skogsväg en bit, svängde sen av in på slingorna där slingorna är som allra roligast eftersom de går hit och dit, fram och tillbaka mellan träden. Det var strålande sol och skogen växlade mellan att vara sådär höstigt rödorange på vissa ställen, och vit av frost på andra ställen. Så himla fint!

Otroligt nog var jag dessutom jättepigg och orkade springa i varenda uppförsbacke. Det händer nästan aldrig. Var så glad att jag log som ett fån hela rundan 🙂

Glad joggare.

Hoppas ni har haft lika härliga söndagar! Nu farsdagsfirande nr 2.

Kullaloppet race report

I fredags var det dags för den 59:e upplagan av Kullaloppet som går precis här bakom knuten, på mina hemmastigar. För min del var det femte gången gillt, men ska man tro kommentatorn fanns det deltagare på plats som hade sprungit vartenda ett av de 59 loppen (!).

Kullaloppet har start och mål vid Kulla nöjesplats. En sån där riktig gammeldags dansbana som faktiskt fortfarande används.

Kullaloppet.

Jag, kompisen och hennes dotter Löparlöftet sprang 5,2:an. Det finns även en 11 km-sträcka, men 5,2:an är perfekt eftersom man hinner hem om och duscha och hämta fikakorg innan prisutdelningen börjar. (Annars brukar jag alltid hellre välja långa distanser, eftersom jag blir så stressad av korta lopp då man förväntas springa snabbare där.)

Jag joggade till dansbanan och efteranmälde mig, sen kom de andra efter en stund och vi uppvärmningsjoggade lite grann tillsammans. Hur ska detta gå? tänkte jag eftersom det var skittungt redan då.

När startskottet ljöd hamnade jag nog ungefär mitt i startfältet. Jag vet precis hur banan är, vet att det är smart att ta det lugnt de första 3,5 kilometrarna eftersom det är väldigt mycket långa sega backar ända till 3,5. Men därefter får man igen för allt slit i uppförsbackarna, för sedan går det nedför nästan hela vägen. Och jäklar vad skönt det var att komma dit där det började gå nedför. Där drog jag på ordentligt, sprang förbi flera personer som verkade ha det svårt i nedförsbacke (med stenar/rötter/sand) och kunde spurta hela vägen in i mål. Så jäkla rolig avslutning! I efterhand såg jag att lite mer än sista kilometern hade gått snabbare än 5-fart, vilket är sjukt snabbt för att vara jag, så jag är så himla nöjd! Hamnade på en 14:e plats i damklassen, och det är jag också riktigt nöjd med.

Kullaloppet 2016 målgång.
Nej det är inte fotografen som är skakig, det är jag som spurtar 😉

Det är ganska intressant att även om detta var mitt långsammaste Kullalopp någonsin, så känns det som det starkaste just eftersom jag kunde dra på så bra sista biten. Wiiihoooo! Nedförsbacke, det är verkligen min grej. Jag har inga problem alls att ösa på i nedförsbacke, även om det är stenigt och fullt av rötter. Jag är väl van helt enkelt eftersom det är så ”mina” stigar ser ut. Uppför däremot … Där är jag körd. Men det behöver vi inte fokusera på nu. Nu tänker vi på fartvinden och omgivningarna som bara svischade förbi den sista kilometern, och på kommentatorn som vid mållinjen sade att killen bakom mig vek ner sig helt i spurten. Spurtvinst? Jag? Den kan jag leva på länge 🙂

 

Gylleboloppet race report

Det är nåt visst med att springa lopp på sina hemmastigar. Men vet redan i förväg att shit, här kommer det snart en tung backe … Och man vet också att snart kommer det en riktigt rolig nedförsbacke, och svär sen inombords när det ligger fjorton personer framför som bara håller emot och bromsar i backen när man själv sett fram emot att ösa på.

Så var det på Gylleboloppet idag. Jag har bara sprungit Gylleboloppet en gång tidigare, trots att det går bara en halvmil härifrån på mina hemmaslingor.

Guddottern, eller Löparlöftet som vi börjat kalla henne efter Tjejknäcken, skulle springa och eftersom det är min första semesterdag blev jag sugen på att hänga med. Inte springa ihop med henne alltså, då hade jag tvärdött, men iallafall springa samma lopp. Vi valde 4 km-banan. Det finns både 4 och 8 km. Innan start träffade jag på Thobias, vars race report ni kan läsa här.

Även om jag har sprungit loppet en gång tidigare mindes jag inte riktigt var bansträckningen gick. Men efter starten i Dungen (en sån där riktig gammeldags dansbana där det hålls grisfester och dansbandskvällar om somrarna) och en bit på en grusväg, svängde banan in på de vanliga Gylleboslingorna, och i princip sprang vi en av slingorna baklänges. Det blev en annorlunda upplevelse, framförallt av backarna som tedde sig helt annorlunda åt ”fel” håll. Rätt tunga på det här hållet också, kan jag intyga.

Resultatet blev helt OK för att vara jag – 23.14 på 4,1 km enligt Garmin. Löparlöftet flög iväg som en skållad råtta och kom in som fjärde tjej, så henne såg jag naturligtvis inte röken av förrän i mål. Precis som på Tjejknäcken domnade högerfoten efter bara 1,5 km. Har därmed beslutat att mina North Face Ultra MT-skor degraderas från löparskor till promenadskor.

Efter loppet var det utlottning av vinster från lokala företag, och jag vann minsann en smideskatt. Dottern valde den. Hon tyckte det kunde vara fint att sätta katten i trädgården. Och jag kan hålla med om att det kommer att bli rätt roligt att se Ruts reaktion när hon får syn på katten. Minns när hon attackerade en annan metallkatt en gång vid en trädgård här hemmaomkring, och hennes förvirring när hon liksom studsade tillbaka efter att ha sprungit på ”katten”. Hahaha asroligt 🙂

Vinst i Gylleboloppet 2016.

Prova på Spring Trail-guidat

Idag har jag varit med och guidat ett gäng löpare som fått provspringa en del av banan inför Spring Trail Österlen. Det blev riktigt trevligt, både för att det var trevligt att snacka med andra springnördar (jag har i princip inga löpare i min bekantskapskrets) och för att det blev riktigt fint väder och för att banan helt enkelt går i sjukt fin natur.

mördarbacken

Det var Spring Trail Österlen som arrangerade prova-på-passet och jag var med som vägvisare på en del av 21 km-banan. Vi sprang längs med Verkeån från Vantalängan till Hallamölla, sen tog vi oss över ån strax efter vattenfallet och sprang på andra sidan ån tillbaka. Rundan var drygt 9 km och på den fick man känna på två av loppets tyngsta backar, den ena på bilden ovan.

knoppar verkeån

Efter tre kilometer hade solen tittat fram och värmde så mycket att några av löparna fick stanna och ta av sig jackor och överdragströjor. ”Detta är ju första sommardagen” kläckte någon ur sig. I vår grupp var vi två guider. Den andra guiden Helena är snabbare än jag, så hon sprang med den första delen av gruppen, och jag sprang längst bak i ledet och samlade in de som hamnat längst bak efter avklädningspausen.

provapå springtrail

Såna här evenemang gillar jag skarpt. Det var absolut inget fokus på fart, bara på att mysjogga, titta på omgivningarna och (om man vill) prata med sällskapet. Efter rundan var det gemensam lunch på Brösarps Gästis där vi krängde äggakaga tills alla hamnat i matkoma. Bra dag.

Spänst var det här (samt skotest)!

Japp jag har testat de nya skorna. Tog en jogg med Rut vid Gyllebosjön i söndags, och för en gångs skull hängde hon faktiskt med i joggtempo en bra bit.

Sjöstigen Gyllebosjön.
Nya hinder på vägen efter helgens storm.

Nu har de flesta löven trillat av träden och ligger på marken, så det börjar bli lite trixigt att springa runt sjön, när man inte längre ser alla stenar och rötter. Men det var helt klart lättare att springa med de här skorna än mina vanliga icke-terrängskor. Klart bättre grepp på stigen, även där det var lövhalkigt och stenigt under löven. Jag har inte så mycket att jämföra med, har faktiskt aldrig haft ett par terrängskor tidigare. Jag har alltid sprungit i vanliga skor även i skogen, men det kommer ju helt klart att bli dessa skorna jag väljer i skogen framöver.

Merrell Allout Charge.

Däremot är jag tveksam till om jag kan springa i dem på sommaren för de var väldigt varma. Passar nog absolut bäst som vintersko.

MEN trots terrängskopremiären, som borde ha skett långt tidigare, så var detta var inte det största som har hänt i min lilla träningsbubbla de senaste dagarna. Igår hände det nämligen något nästan osannolikt på stationsjympan. Vi körde nån slags grodhopp där man skulle gå djupt ner vid landningen och skutta vidare direkt ifrån den djupa positionen. Jag har alltid haft en bild av att jag är totalt ospänstig, men just den här övningen kändes sjukt bra. Som om jag hade hur mycket kraft som helst och bara sköt iväg som av en spänd fjäder. Jäklar vad jag kände mig spänstig. Var kom det ifrån??? Sneglade lite på de andra i hopp om att någon annan än jag hade noterat vilken schwung jag hade i hoppet, men alla var givetvis fullt upptagna med att överleva de övningar de höll på med.

Jag är fortfarande lite i chock. Jag kan hoppa. Spänstigt. Jag! 🙂

Helt ofattbart. Detta måste jag undersöka närmare.

Premiärsprungit Naturpasset

I helgen fick jag äntligen tummen loss och körde till Ystad Sandskog för att ta några kontroller i Naturpasset (som jag köpte för ett bra tag sen, men därefter hamnade i tidningshögen och kom längre och längre ner i högen).

naturpasset sanskogen

Jag har sprungit slingorna i Ystad Sandskog flera gånger, men det här var lite mer utmaning. Det var ju inte direkt som nybörjarorienteringen vi gick i våras, där kontrollerna huvudsakligen låg i stigkorsningar eller åtminstone någorlunda synligt från stigarna. Här var det verkligen rakt ut i bushen. Första kontrollen låg visserligen gömd under ett träd men det var precis i anslutning till en stig, så den gick ganska lätt. Andra däremot, den letade jag efter säkert tio minuter utan att hitta den, trots att jag är ganska säker på att jag var på rätt ställe. Men det var riktigt uppvuxet och snårigt, så jag gissar att kontrollen sattes ut i början av säsongen, och sen har det bara växt och växt och nu är den betydligt mer väl gömd. Till slut gav jag upp och valde en annan kontroll.

Jag lyckades ta tre kontroller på en timme. Försökte mig på ytterligare en som jag fick ge upp, men där är jag inte riktigt säker på att jag var rätt. Kartan sade att det skulle finnas en grävd grop bakom en punkthöjd, men jag hittade ingenting som ens liknade det.

Jag hade packat med handduk för att gå ner till stranden efter rundan, men smidigt nog hade jag råkat parkera precis ovanför en nudiststrand, så jag vände ganska snabbt när jag kom ner till stranden och såg att det inte riktigt var mitt ställe. Körde till Gyllebosjön istället där jag mötte upp familjen och badade sen med dottern ett bra tag. (Bra planerat eftersom det var sen samma kväll som jag råkade klanta mig och fick badförbud.)

naturpasset analys
Analys i efterhand. Vad gick fel? Vilka kontroller ska jag försöka ta nästa gång?

 

Vad hände med löpformen?

Sista veckorna har jag faktiskt fått till flera löprundor, och det har känts helt ok med tanke på hur lite jag har sprungit de senaste månaderna. Konditionen är det inget större fel på, så uppenbarligen har cyklingen bidragit till att behålla springkondisen också. Det är ju bra.

Men ändå. Det känns ändå inte riktigt som förr. Även om konditionen är bra känns det lite som att jag har tappat bort mitt löpsteg. Som om jag har glömt bort all löpteknik och bara lufsar fram. Det kan nog stämma faktiskt, med tanke på att jag inte har kört någon som helst löpskolning, intervaller, backe eller annat som liksom tvingar en till att springa på rätt sätt. Sista två åren har jag ju faktiskt bara lufsat.

Och kroppen är inte heller direkt löparformad längre. Nu är den mer … eh … kanelbulleformad. En ring här och en ring där. Men eftersom kanelbullar är jordens åttonde underverk kan jag omöjligt se det som något negativt. Lite trivselfluff bara.

Idag då? Jo idag blev det en svinrolig runda i skogen på cykeln. Först upp, upp, upp ackompanjerat av diverse svordomar och flåsande som garanterat skrämde bort alla djur på kilometers håll. Sen nya slingsträckningen på Gylleboslingorna. Kringelikrokar hit och dit, upp och ner, som mer känns som en asrolig lekplats än en stig. Och sen belöningen för att man tagit sig upp i skogen. Ner, ner, ner. Inget flås, inga svordomar, bara ett fånleende hela vägen 🙂

MTB vid grusväg.

Efter det har jag ätit sjukt mycket daimcheesecake, så nu mår jag lite illa. Lätt värt det.