Nu vänder det

Medan andra har levererat marathon i högsommarvärme, magiska simturer i sommarsjöar, utomhusyoga på skärgårdsbryggor [insert valfri sommaraktivitet så idyllisk att det närmar sig kräkvarning] så har jag varit seg, uttråkad och bitter i sjukstugan här hemma.

  1. VAB med liten feber/halsont/huvudvärk-sjukling en hel vecka.
  2. Övertog halsont/huvudvärk (men slapp feber) efter att liten sjukling var klar med det.
  3. Tajmade detta alldeles exemplariskt med en muskelbristning i vaden.

Jag avinstallerade till och med Instagram ett tag för att slippa alla försommaridylliska träningsbilder medan jag var som mest bitter.

Det enda jag har orkat är att promenera med Rut som dagligen når nya höjder av långsamhet. Förra veckan tror jag vi slog någon slags rekord då vi lufsade ungefär en kilometer på 45 min.

Morgonpromenad med hund och kaffe

Men nu! Nu är vi äntligen ute på andra sidan!

Igår orienteringsjoggade jag nästan 5 km utan problem OCH åkte till gymmet och körde lite styrka. Och imorgon har jag en alldeles perfekt träningslucka när bilen ska få ny framruta efter ett stenskott, och jag har ett par-tre timmar att slå ihjäl i Ystad. Dessutom helt stressfritt, eftersom jag precis blivit klar med mitt sista dataregistreringsuppdrag och har ett par lugna mellandagar innan gårdsbutiken öppnar för säsongen på måndag. Funderar på att först simma och sen sätta mig på ett fik nånstans och läsa.

Det går på rätt håll nu.

GripGrab cykelhandskar och mjuka sommarstigar

Detta inlägg är ett samarbete med cykelkraft.se

Ibland händer saker och ting precis i rätt tid. Precis i samband med att jag cyklade ett svettigt sommar-MTB-pass i Brösarp och höll på att tappa taget om styret pga svettiga händer, fick jag möjlighet att testa ett par GripGrab cykelhandskar genom ett samarbete med cykelkraft.se. Det kunde inte ha kommit mer lägligt.

Sedan dess har det varit rena sommarvärmen länge och jag har hunnit testköra handskarna på flera pass. Anledningen till att jag beställde dem var just för att slippa halka runt på styret med svettiga händer, och i det avseendet funkar de jättebra. Visst, det blir svettigt inuti handskarna när solen steker, men det påverkar inte greppet. Materialet på insidan är lite gummiaktigt, vilket gör att det inte alls glider mot de lika gummiaktiga handtagen på styret. Jag slipper alltså oroa mig för att tappa greppet och ramla handlöst över styret 😛

GripGrab cykelhandskar

Jag gillar även att fingrarna får vara fria. Hela handskar tror jag inte att jag hade klarat av på sommaren, det blir svettigt nog ändå. Jag klarar knappt att cykla i skor, vill helst ha sandaler i värmen, så det är väl samma grej med händerna.

gripgrab cyklhandske

Sen har handskarna dessutom en vaddering, som enligt cykelkraft.se ska minska risken för domningar i händerna. Det har dock jag lite svårt att utvärdera, eftersom jag aldrig cyklar särskilt långt och inte har upplevt att händerna domnar. Inbillar mig att det blir viktigare om man cyklar långt och har belastning på händerna under flera timmar.

Hur som helst är jag helnöjd med handskarna, framförallt för att jag slipper oroa mig för att tappa greppet om styret nu när det är så varmt.

Men själva cyklingen då? Jo, varje år vid den här tiden tänker jag att jag måste rapsfältscykla, men hur jag än har försökt motivera mig till det har det inte varit särskilt lockande att cykla på landsväg bara för att hitta ett rapsfält. Det har bara varit stigarna som lockat. Särskilt stigar som slingrar sig fram och tillbaka och mjukt upp och ner, så att man inte riktigt ser vart de leder och där man får parera med kroppen i gunget upp och ner. Lövely! Mer sånt! (Kanske redan imorgon, för ryktet säger att det är sparrisrisotto till lunch på vegostället Byvägen 35, dvs på andra sidan Gylleboskogen.)

mtb vitsippor

 

Trött tisdag

Sitter här med en sån där förlamande träningsvärk/trötthet som man kan få när man har träningsvärk i kombination med förkylning. Träningsvärken blir liksom mycket värre om den sammanfaller med förkylning. Och den sitter inte bara i musklerna utan även i huvudet. Helt slagen.

Igår drog jag på mig Actic-kläderna igen och ryckte in för en kollega som behövde vara ledig. Inte helt lyckat känner jag såhär i efterhand. Jag höll ett skivstångspass och ett seniorjympapass, och därefter receptionstid resten av dagen. Det i kombination med en förkylning som jag trodde skulle ge med sig snart, men uppenbarligen inte gör det. När jag kom hem var jag så trött att jag släpade mig ut i trädgården där maken höll på att bygga en ny rabatt, lade mig på gräsmattan och orkade inte ens resa mig trots att jag hade lagt mig intill ett myrbo och myrorna kröp över mina ben. Orkade med möda ta en promenad med Rut, men däckade sen i soffan som en sten. Innan jag somnade låg jag förresten och var jättesugen på passionsfrukt, vilket fanns i köket tre meter därifrån, men jag orkade varken gå och hämta dem eller be maken hämta dem åt mig. (Bra idag dock, annars hade de ju inte funnits kvar till frukost.)

Actictröja

Idag är jag så glad att jag har stillasittande datorjobb. Just idag är det så jäkla skönt. Bara få sitta stilla och knappa. Dricker ganska mycket kaffe men varvar med citron och ingefärsdryck. Det smakar helt fel i värmen men inbillar mig att det ska jaga bort förkylningen. Det hade varit rätt bra att bli av med den eftersom resten av veckan innehåller en hel del fysiskt krävande grejer. Har bland annat råkat bli anmäld till ett stafettlag i orientering (trots att jag uttryckligen varnade för att jag är nybörjare, aldrig har sprungit sprintorientering och troligtvis kommer att sänka hela laget). Ska träffa gruppen jag ska löpcoacha för första gången. Och dessutom har jag ett PT-pass inbokat där jag bett om springa-snabbt-tema. Egentligen borde jag nog boka av hälften men man är inte alltid så smart när det gäller roliga grejer.

Toughest family race report

Förra helgen tog jag och dottern begreppet familjerastning till en helt ny nivå genom att köra Toughest Family. Så himla roligt!

Toughest Family är, precis som det låter, familjevarianten av hinderbanan Toughest. Föräldrar och barn kör tillsammans som ett lag och hjälps åt genom hindren.

Vi var på plats en dryg timme innan start och hade gott om tid att gå runt och kika bland utställarna, studera hindren i förväg och kolla på dem som hade startat tidigare än oss. Framförallt kollade vi på lerhindret, som bestod av tre-fyra leriga små kullar med djup lervälling emellan. Barnen hade lervällingen upp till brösthöjd, så det var ganska djupt.

Min bror kom dit och hejade och fotade oss, och när vi träffade honom efter en stund var dottern så taggad att hon höll på att spricka. ”Jag är så taggad! Jag är så väldigt taggad!” ropade hon när hon fick syn på honom.

Innan start fick vi ansiktsmålningar i ett grönt och lila mönster. Våra favoritfärger. Min målning försvann dock efter halva loppet, då jag åkte en sjukt hög rutschkana rakt ner i kanalen.

Hur som helst kom vi till start supertaggade. Vi lufsade på i lagom jogg mellan hindren som bestod av en massa olika slags klättring, svingande i ringar, balansgång, lervälling, krypande under låga nät, spurt uppför en brant ramp samt dödsrutschkanan. Det enda hindret jag tvekade inför var just rutschkanan. Lånar en bild från Toughest för att ni ska få en bild av hur det kändes när man satt där på kanten och tittade ner.

toughest rutschkana
Bild: Jacques Holst

Alltså, det var högt. Och när man såg de andra åka ner, hur sjukt snabbt det gick, var det ganska läskigt. Jag funderade ganska länge innan jag släppte taget, men kom fram till att jag hade ångrat mig enormt om jag inte åkte, så till slut släppte jag. Och jäklar vad fort det gick! Och jäklar vad glad jag var att dottern inte hade velat åka. Snacka om att jag hade varit nervös om hon skulle åka efter att jag hade känt på hur fort det gick och hur upp och ner världen blev då jag kom i vattnet.

Resten av hindren var dock mindre av dödslängtankaraktär. Vi hjälptes åt på sådana som var för höga för henne, men i vissa hade hon fördel för att hon är lite mindre och smidigare.

toughest family5

Min bror hängde med runt banan och fotade och hejade. Flera av hindren ställde ganska stort krav på greppstyrka, som att svinga sig i ringar och gå armgång, och där fick jag ge upp ungefär efter halva sträckan. Men jag klarade iallafall halva.

Toughest Family Malmö 2018

Loppet  var drygt 2 km långt och efter mål var dottern fortfarande lika taggad som inför start, så hon föreslog att vi vi skulle gömma våra medaljer och låtsas som att vi inte hade sprungit och köra ett varv till 🙂 Känns som ett ganska bra betyg på dagen.

Det här gör vi lätt om! Sjukt rolig grej, lagom nivå på banan, massa prova-på runt omkring. Att det dessutom var jättefint väder och att det var så varmt i havet att vi kunde tvätta av oss leran och ligga i vattnet och plaska jättelänge gjorde ju inte dagen sämre.

 

 

Prestationsfrihet och mysträning

De senaste veckorna har tillhört kategorin Favoritträningsveckor eftersom de har varit de där veckorna efter ett stort lopp, då man äntligen genomfört det man har tränat för under en lång tid, och därefter bara kan glida runt och mysträna helt utan prestationskrav. Det är så jäkla gött! Inga krav på kilometer eller tider, ingen tråkig men nödvändig inför-lopp-prehab, inget tvinga sig till styrketräning som man vet är bra på alla sätt men också apatråkig på alla sätt. Bara göra precis det man känner för, utan minsta tanke på att det ska ge något särskilt resultat.

MTB i sandaler

Så de senaste veckorna har varit ganska varierande träningsmässigt. Tre härliga MTB-rundor, varav en tuff med guidning kring Brösarp och två lättare hemmaomkring med dottern. Ett PT-pass på Friskis med fokus på explosivitet och sprintlöpning (!). Ett cirkelgympass som min kompis håller i. Ett Friskis familjefyspass med dottern. En orienteringstävling i Hörby (för övrigt min första orienteringstävling någonsin, hyfsat vilse). Två mysjoggar, varav en runt Gyllebosjön i eftermiddags inkl premiärdopp i sjön efteråt 🙂

Vitsippejogg

Och än har jag inte minsta lilla tanke på att anmäla mig till något nytt lopp, jag vill bara stanna i den här prestationsfria träningsbubblan så länge som möjligt.

Jobbmässigt vill min kropp dock inte stanna i den nuvarande bubblan, som består av X antal timmars datorjobb om dagen, särskilt länge till. Kroppen har verkligen vant sig av med att sitta vid en dator (eller rättare sagt böjd över datorn som ligger i knät) och varje kväll är rygg och nacke helt förstörda. Somnar på spikmattan varenda kväll och varenda morgon blir jag lika förvånad över att jag på något sätt har tagit bort spikmattan och lagt den på golvet, men jag har inte minsta lilla minne av att jag har tagit bort den. Kanske är det maken som tar bort den? Om en dryg vecka är det deadline på det uppdrag jag håller på med just nu, och jag tror kroppen kommer att jubla när jag väl skickar in min rapport och kan lägga undan datorn i några dagar.

MTB-porr och högsommarchock

I fredags hängde jag med Helena som driver Jordnära upplevelser, där hon bland annat anordnar löpguidningar och löparläger, på en så jäkla grym MTB-tur i skogarna och backarna kring Brösarp. Så mycket tuffare, mer tekniskt, vackrare och roligare än mina vanliga turer här hemma omkring! Jag är helt salig såhär i efterhand. Nu vill jag bara cykla hela tiden! 🙂

Vi startade vid Källagården och gav oss in på slingorna vid idrottsplatsen i Brösarp. Redan efter ett par hundra meter kom världens mördarbacke som jag inte ens kom upp i utan fick hoppa av och leda cykeln. Slingorna i Brösarp är betydligt mer backiga än slingorna i Gyllebo och de slingrar sig ganska mycket fram och tillbaka, så det blir betydligt mer svängar, mer att parera, mer att vara uppmärksam på och reagera snabbt på, än vad jag är van vid.

I skogen har vitsipporna slagit ut och allt har plötsligt förvandlats från färglöst vintertrött till intensivt grönt. Mitt inne i skogen pekade Helena på en gran som någon hade julpyntat och fortfarande stod kvar med glittrande julpynt.

Efter några varv inne på slingorna korsade vi väg 19 och rullade in på en vandringsled i närheten av Vantalängan. Där blev det ännu mer tekniskt. En smal stig gick precis intill en brant ner mot Brunnsviksbäcken, och där fick jag fokusera riktigt för att inte komma för nära kanten. Därefter kom vi in i ett område som verkade ha körts upp av skogsmaskiner för länge sedan, och stigen hade därmed blivit extremt guppig i skogsmaskinernas spår. Det var rejält varmt och handsvetten gjorde att jag höll på att tappa taget om styret hela tiden. Föreställ er lyxen när vi kom förbi Tockabjärs källa och kunde stanna och dricka iskallt källvatten mitt ute i skogen.

MTB kring Brösarp

Efter drickapausen cyklade vi mot Brösarps norra backar, där några av de tuffaste backarna på förra helgens ultra fanns. Men jag kan lova att backarna var betydligt lättare att ta sig uppför joggandes än på cykel. Herrejävlar vad brant. Jag fick hoppa av och gå gång på gång på gång och kände mig rätt klen jämfört med Helena som bara trampade på oavsett lutning. Men utsikten när man kommer upp på backarna gör det ju värt varenda svettdroppe.

Efter Brösarps backar styrde vi mot Bengtemölla, och den här sista biten var det stättorna som var den stora utmaningen. Att lyfta och trixa cykeln över stättorna utan att fastna/slå den i skallen/slå den på smalbenen/tappa den var inte helt lätt. Men efter typ tio stättor gick det faktiskt rätt bra. Jag lyckades dänga cykeln i huvudet på mig själv en gång och riva upp benet en gång, men för att vara nybörjare i att släpa cykel över stättor tycker jag ändå det är ett helt OK utfall 🙂

mtb brösarp

Efter två mil trixig cykling i stekande sol tog vi en välförtjänt glasspaus vid bageriet i Brösarp. Sån jäkla härlig dag! Och så himla ofattbart att vi för mindre än tre veckor sedan hade snöstorm här. Snacka om sommarchock.

Status inför Österlen Ultra

Hej! Det var ett tag sen jag var sugen på att skriva här, men så plötsligt dök suget upp igen. Det kanske har att göra med att det är mycket löpartankar i skallen just nu, mycket tvivel och funderingar. Och sådana brukar ju vara bra att lufta här. Får ofta så bra svar här 🙂

Vad har hänt sedan sist då? Tja, mest fokus har det varit på gruppträningsjobb. Det tar ganska mycket tid, både att lära in förkoreograferade pass och att hitta på egna. Och så litar jag inte riktigt på att jag ska komma ihåg hela passen från vecka till vecka, så jag känner mig dessutom tvungen att repetera dem ganska ofta.

Ni kan ju själva gissa vad det gör med tiden till löpning. Ja, den blir ju något begränsad. Jag kan ju lugnt säga att det var bättre att träna inför ultralopp när jag jobbade på kontor än vad det är nu när jag jobbar på gym.

OK. Till de viktiga frågorna.

Har jag kört tillräckligt många och långa långpass?
Hahahahaha långt ifrån. Rena skämtet.

Känner jag mig trygg inför Österlen Ultra om mindre än en månad?
Hahahahahahahahahahahahaha ännu större skämt.

Kommer jag att genomföra det ändå och 1) gå sönder 2) bli avplockad av banan pga missar reptider 3) utstå sex mil av rent lidande och förnedring?
Förmodligen.

Frågan är nu hur jag ska lägga upp de sista veckorna OM jag mot förmodan ger mig på spektaklet. Att köra för mycket och för långt sista veckorna är helt fel väg att gå, men för den mentala tryggheten måste jag få till åtminstone ett eller två långpass till. Inte för nära inpå och inte så långt att det sliter för mycket, men ändå tillräckligt långt för att jag ska känna mig lugnare inför utmaningen.

Jogg vid Tommarpsån.
För ett år sedan var det betydligt mer lättsprunget än nu. Längtar så efter barmark just nu.

 

Ett långpasstips innan jag tar en paus

Idag tänkte jag dela med mig av ett långpasstips som visade sig vara väldigt lyckat i lördags. Därefter kan det tänkas att det inte blir fler inlägg här på ett tag. Det går längre och längre mellan inläggen, helt enkelt för att jag inte har någon lust att skriva, och då finns det ju heller ingen anledning att göra det. Jag tror att jag håller mig till Instagram ett tag, så är ni nyfikna på hur det går med ultraträningen och andra påhitt finns jag på kontot kostochrorelse där (klicka på bilderna här till vänster så hamnar ni rätt). Har också märkt att nästan alla bloggar jag följer också finns på Instagram, så jag fortsätter att följa er där istället.

Men hur som helst. Idag ska det handla om långpass. Jag har resonerat kring långpass tidigare – hur man får långpasset att kännas mindre enformigt, om man som jag lätt blir uttråkad om man springer själv länge. I lördags kom jag på ett sjukt bra upplägg.

Det var orientering med Simrishamns OK i Gylleboskogen, alltså på joggavstånd hemifrån. Jag stack ut knappt en timme tidigare och joggade hit och dit i kringelikrokar så att jag skulle vara i närheten av mötesplatsen på utsatt tid. Häpp – 7 km gjorda. Sen träffade jag orienteringsgänget, fick en karta och gav mig ut på 4,5 km orienteringslufs. Perfekt i långpassyfte, eftersom orienteringens natur gör det helt omöjligt att springa för fort, och det är ju meningen att det ska gå långsamt på långpass. Efter att jag var i mål blev det lite snack då jag passade på att käka lite frukt- och nötbar, och sen gav jag mig hemåt igen. Jag hade siktet inställt på att få ihop 20 km och det gick nästan. Vid 18 km började knät göra ont, så då bröt jag och gick den sista biten hem.

Men ändå – 18 km utan att det kändes långtråkigt en endaste gång. Det upplägget ska jag absolut köra fler gånger! Hejdå!

orientering gyllebo

Veckans spring (och lite annan fys)

Veckan som gick fick jag ihop 26,7 km i löparskor fördelat på tre pass, och de såg ut såhär.

Onsdag: 6,5 km eftermiddagsjogg längs med Skåneleden mot Baske. Den rundan tröttnar jag aldrig på. Där ser det bland annat ut såhär (en varmare årstid).

Klippor

Fredag: drygt 14 km lugn jogg genom Gylleboskogen med veckans avsnitt av Träningspodden i lurarna. Avsnittet var 83 min långt och mitt minimikrav var att springa minst hela avsnittet, och när sluttonerna ljöd var jag ungefär 1,5 km hemifrån så det blev perfekt. Det var dock inte helt optimalt att långjogga så tätt inpå familjefyset på Friskis, där vi var 2,5 timme efter avslutad långjogg och gav oss på ett cirkelpass med diverse hopp, skutt och benövningar … Rätt slut i soffan sen efteråt. Tur att maken hade köpt godis till mig så att jag fick snabb återhämtning 😉

Söndag: efter att ha varit hemma nästan hela dagen körde jag till gymmet och testsprang ett nytt Indoor running-pass som jag har knåpat ihop. Kör ett pass i fyra veckor, därefter är det byte till nytt pass för nästa fyraveckorsperiod. Fick ihop totalt 6 km varav en hel del snabba 45-sekundersintervaller. Svettfest!

Träningsdagbok

Med 2,5 månad kvar till Österlen Ultra kan jag väl konstatera att … tja … jag har en och annan kilometer att göra innan dess. Men jag kan också konstatera att jag tränar mycket mer alternativ träning i år än jag har gjort tidigare år, så det ska bli intressant att se vad det ger (eller kanske tar?) i sammanhanget.

Veckan som kommer ska det bli tre löppass, varav ett på närmare 20 km. Nån som har tips på något bra poddavsnitt till det passet?

Tisdagsgöra

Har en ledig tisdag. Den ser ut såhär.

  • Får iväg dottern till skolan.
  • Käkar frukost medan jag chattar med lillebror som är på Sri Lanka och skickar bilder som får en att vilja impulsbeställa en biljett vart som helst när som helst.
  • Kort promenad med Rut som har vissa svårigheter att ta sig fram i de 20 cm snö som kom i förrgår och fortfarande inte är särskilt nedtrampade.

    Hund i snö

  • Till frisören och förvandlar hjälmfrillan till en lite mer presentabel variant.
  • Tar med lunch hem från favoritstället i Simrishamn – En gaffel kort – och käkar lunch med maken.
  • Längre promenad med Rut medan jag lyssnar på senaste avsnittet av Styrkebyrån.
  • Hämtar dottern tidigt och åker hem och leker i snön medan det fortfarande är ljust. Vi avverkar både pulka, skidor och rullande av gigantisk snöboll (läs: snöBERG).
  • Rester till middag – bästa maten ever! Idag består resterna av morotssoppa från i förrgår samt spaghetti och köttfärssås från igår. Jag älskar rester. Det är det bästa som finns.
  • Bjuder min pappa på fika. Kladdkaka med grädde, mango och sharonfrukt.